Knäteater

Stockholms Stadsteaters uppsättning av Ibsens Hedda Gabler finns att se på SvtPlay t o m 25 maj - och gör det! Se den!

Med datorn i knä har jag fördelat på två dagar sett föreställningen som är obehagligt bra och mycket välspelad. Som en inledning till pjäsen och en inspiration till att se den i miniformat läste jag om den hos Kulturdelen.
På scenen står en lång soffa, annars är det sparsmakat med rekvisita. Händelserna äger till större delen rum i eller runt soffan, det och den enkla scenbilden gör att pjäsen fungerar bra inspelad. Miljön är svalt 60-tal vilket fungerar väldigt bra till texten och till de karaktärer som gestaltas. Till skillnad från teater i salong ger teater i datorn närkontakt med varje litet ansiktsuttryck, det är fascinerande att se hur fokuserade skådespelarna är, hur minsta lilla replik ger en skiftning i ansiktet.

Helena af Sandeberg fullständigt briljerar som Hedda och får mig att sitta på helspänn. Särskilt spelet tillsammans med Gerhard Hoberstorfers advokat Brack, mannen som till slut får makten (eller får han det?) över Hedda, är lysande. Sandeberg gestaltar en kvinna instängd i sitt nya äktenskap och samtidigt en människa som känns helt förstörd (fucked up). Från att ha känt i alla fall lite medkänlsa för henne förfäras jag alltmer över hennes manipulerande och beräknande sätt, över hur hon använder andra människors olycka för att skapa innehåll i sitt eget liv. Hedda är en totalt känslokall och missunsam människa - en riktig häxa.

Helt gripen blir jag och det kan inte bara vara det ovanliga intaget av koffein som gör att jag känner mig skakig.