Alla själar - Todas las almas

Javier Marías har med sin roman Alla själar (1989, sv 2008) skapat en både underhållande och filosofisk berättelse. Berättarjaget är en spansk gästlärare som med händelserna i backspegeln ger sin bild av sina år i Oxford. För det är i Oxford allting händer.

När upplevelserna nedtecknas har det gått ett par år och berättaren som inträtt ett nytt stadium i livet befinner sig åter i Spanien. I bokens inledning får jag veta att "två av de tre" redan är döda, vilka dessa personer är uppdagas under läsningens gång. Men innan dess ges en inblick i det oxfordska livet sett genom den utomståendes exoticerande ögon. En av bokens mer dråpliga episoder behandlar en middag av rituell karaktär. I centrum av middagen finns plötsligt Clare, en gift kvinna, som ska komma att bli berättarjagets älskarinna. Förhållandet mellan dessa två utgör historiens nav, men här finns bihistorier av olika karaktär. Vi blir bekanta med Oxford som ett f d spionnäste, lär känna några av de andra figurer som på olika sätt är verksamma i lärosätet.

Här finns betraktelser över förvirringen som sinnestillstånd, om sophinkens betydelse för den ensamma etc. Berättaren är dessutom en bibliofil som gärna tillbringar tid på olika antikvariat sökande efter rariteter.

Under de fyra ändlösa vårveckorna intensifierade jag mina vandringar genom staden på jakt efter sällsynta böcker, och detta oönskade, onaturliga och till slut ohälsosamma vandrande fick till följd att min förvirring och min oklara identitet nådde en kulmen.

Kring ett par mer okända författarnamn byggs en historia upp. När jag läser boken är jag övertygad om att författarna inte existerat - men jag inser nu att jag misstagit mig. Det Marías gör, tror jag, är att leka med verkligheten en smula, skapa sig ett liv genom litteraturen. En av författarna, John Gawsworth, var tydligen regent på ön eller mikronationen Redonda (jag kan inte låta bli att tänka på Peter Dahls Calibarien) - en post som nu Marías innehar - det här låter så knasigt att det säkert är sant, eller?

Författaren skriver in sin berättelse i en klassisk tradition, hans berättarröst befinner sig nära sin läsare. Han svävar ofta ut i utvikningar och meditationer, eller förklaringar som inte behövs för förståelsen men för att skapa ett lustfyllt möte med läsaren. Romanen är rik på fantasifulla och underhållande uppslag med en del återkommande mönster. Men över romanens bärande teman - den onåbara kärleken, det gäckande minnet och döden eller känslan av att falla - vilar allvaret. Det är en mystisk och klurig berättelse uppbyggd på ett smart, elegant och behagligt sätt.

Detta är en läsupplevelse som, efter att jag slagit ihop boken, känns lite overklig - har jag verkligen varit med om det här? Så vindlande, så fantastiskt.