Bye Bye Robin!

skulle kunna vara titel på eftermiddagens konsert med Gävle Symfoniorkester. För nu slutar Robin Ticciati efter tre säsonger som chefsdirigent. Engelsmannen, född 1983, kom som ett stjärnskott till Gävle. Han har kanske inte lyckats få den musikintresserade yngre generationen att vallfärda till konserthuset men han tycks ha fungerat som en vitamininjektion för orkestern. Nu drar den uppbokade dirigenten vidare till bl a La Scala i Milano.

Jag lyssnar ofta och gärna på klassisk musik i olika former men jag har inget bildat musiköra. Jag vet vad jag gillar och inte gillar, jag vet vad som får mig att rysa av välbehag. Nedan varvas mina känsloupplevelser med lite fakta ur programbladet.

Dagens konsert gästas av den tyske pianisten Lars Vogt.

På programmet står:

Franz Schreker (1878-1934) - Kammarsymfoni för 23 soloinstrument

Arnold Schönberg (1874-1951) - Pianokonsert op 42

Richard Strauss (1864-1949) - Metamorfoser

Det första stycket framförs av en decimerad orkester men med både harpa och piano, det är dock inte solistens tur än. I programbladet läser jag mig till att Schrekers verk skrevs 1917 och att tonsättarens musik förbjöds 1933 i nazismens Tyskland. Skaparen avled strax därefter. Hans verk har fallit i glömska men i likhet med Irène Némirovskys böcker upptäcks produktionen nu på nytt. Det låter fint i mina öron, det är varierande - enligt programmet ryms det inom denna enda sats de fyra man normalt finner i en symfoni.

Sedan är det dags för Lars Vogt att äntra scenen, efter en viss ommöblering för att fler musiker ska få plats. Schönbergs pianokonsert gör ett starkt intryck på mig. Den är för mig oförutsägbar, pulshöjande och nästan aggressiv. Jag läser mig till att det är en tolvtonsserie där "den kromatiska skalana alla tolv toner får lika stort värde". En del musiker smeker eller älskar fram tonerna, Vogt går i stället i närkamp med sitt instrument, som vore det en fiende att besegra. Hans notblad skulle jag vilja se på närmare håll, de ser ut som ett ofärdigt lapptäcke med sidor fasttejpade vid varandra. Även kompositören Schönberg drabbades av nazisternas förföljerser av judar, han gick därför i exil i USA där han 1942 komponerar sin pianokonsert.

Avslutande stycket är av Richard Strauss och även det komponerat på 1940-talet. Återigen har uppsättningen på scenen minskats, kvar finns 23 stråkar. Det är melodiskt och tänker jag, sorgligt. Titeln "Metamorfoser" syftar enligt programbladet på "de fyra långsamma och ständigt förvandlade och varierande teman som musiken bygger på [...]".

Ibland tycker jag om att i konsertens liveform höra sådant i stil med det jag själv lyssnar på men denna gång gör mittenstycket, som är minst likt det som snurrar i min cd-spelare, störst intryck. Genom den här konserten har jag erfarit något nytt, något för mig helt olyssnat. Det har varit intressant att höra musik skapad under ungefär samma tidsperiod och under utsatta förhållanden.

Men det känns lite trist och lamt att inte hela orkestern tillsammans får avsluta sista konserten med sin dirigent som heller inte tackas av ordentligt. De har svårt att skiljas åt och det visar sig att det inte handlar om något bye bye utan om ett på återseende, Robin Ticciati inleder höstens säsong som gästdirigent. För publiken känns det dock som ett avslut och vi applåderar stående.