Den mirakulöse mandarinen - Mucizevi Mandarin

I en bruten kronologi berättar Aslı Erdogan sin historia, eller historier för här löper två berättelser, inte parallellt men ändå sammanlänkade med varandra. En ung kvinna ges röst, hon ägnar nätterna åt att vandra genom Gèneve, staden hon lämnat Istanbul för. Hennes yttre är fragilt, hennes inre osorterade tankar och känslor. Kvinnan lever i exil och i ett stort utanförskap - mer på grund av hennes enögda och såriga ansikte än för att hon har ett annat ursprung. Hennes inre främlingsskap är dessutom stort vilket gör att människorna runt omkring henne tycks stumma; vi möter den unga kvinnan och hennes omvärld inifrån henne själv. Hon vandrar och minns tiden som varit, minns sitt Istanbul och Sergio, spanjoren hon haft ett förhållande med. Det är en självdestruktiv kvinna som lever till viss del instängd i sitt eget jag, utan att ta emot kärlek eller andra människors omsorg. Erdogan skildrar också en man, född gammal, som även han ser tillbaka på sitt liv. Han är tyngd av ångest efter att ha övergivit sin hustru när hon i sin allra svåraste stund bad honom att stanna. Vid sidan av den unga kvinnan och den äldre mannen finns två ytterligare huvudpersoner - Istanbul och Gèneve.

Mellan de bägge liven, den unga kvinnan och den äldre mannen, finns samspel, finns samband och mönster. De går igen hos varandra, mannen och kvinnan. Här finns också gemensamma teman; exil, kärlek och döden som i båda historierna har en framträdande roll. Den både närmas och fjärmas, efterlängtas och hållas på halster.

Mitt förflutna har jag slitit ur sitt skal och lämnat kvar på andra sidan floden. Minnet har skrumpnat, det har tömts på all luft; min fantasiförmåga har förvandlat det till orörliga skuggor och en öken full av skelett. Jag vill frigöra mig från framtiden helt och hållet. Just i detta ögonblick vill jag vara försvinna utan att ens tänka på oändligheten.

Det är märkligt, när jag läser vad jag skrivit ovan låter det bara deprimerande men Erdogan skriver så bra att det inte känns tungt. Både berättelsen i sig, vad den innehåller och hur den är framförd är så väl genomfört att jag läser med njutning. Men jag måste bestämma mig för att tycka om Erdogans språk. Jag övar mig i att uppskatta texter med mer poetiska inslag, ibland kommer tanken för mig att det låter gymnasialt. Men det är nog mest jag som är otränad. Mer poetiska partier, där bilder byggs upp, varvas med lediga avsnitt och dialoger. Det är en varierande romantext. Det skrivna stämmer bra överens med personerna vars tankar orden uttrycker. Det är en ung, reflekterande kvinna som sätter ord på sitt liv, och en äldre man som sätter ord på sitt - det är vackert utfört. Ett avsnitt fäster jag mig särskilt vid. I nästan novellens form låter författaren den unga kvinnan beskriva sitt liv utifrån de olika sorters kaféer hon vistats på. Det är snyggt gjort!

Romanen innehåller flera frågetecken som jag både vill och inte vill ska rätas ut - vill för att stilla min nyfikenhet, vill inte för att allt inte behöver förklaras, eller klarna. Samtidigt som romanens berättelser är tyngda av sorg och utanförskap är det en bok jag sträckläser, tagen av allvaret och närheten till de personer som berättar sina historier.

Först efter att jag hade förlorat kärleken kunde jag börja leva helt och fullt igen. Jag hade helt enkelt inte förmågan att uppleva kärlek så länge den varade, utan först efter att jag hade drabbats av smärtan i den.

Författaren, Aslı Erdogan, är född 1967. Hennes litterära produktion är hittills sparsmakad men översatt till flera språk. Enligt tidskriften Karavan är Erdogan en av de mer framstående författarna i yngre turkiska generationen.

All heder åt de översättare och mindre förlag som gör det möjligt för mig och andra läsare att ta del av stor litteratur och intressanta författarskap. I det här fallet Rámus förlag.