Sorgesång - The sorrows of an American

Sorgesång är utläst och jag känner mig något bekymrad för jag har vissa problem med Siri Hustvedts roman. Igår gladdes jag åt den halva arbetsdagen eftersom den bjöd på läsmorgon, jag var djupt inne i boken som jag inte på något sätt ville skulle ta slut. Men idag, när jag började närma mig slutet hände något, jag var förberedd på det men ändå gjorde det mig förvånad. Det som började så bra pyser sakta men säkert ihop med ett pfff.

Romanens huvudperson är psykoanalytikern Erik, genom honom berättas historien, spänning och stämning byggs upp. Erik har en del att grubbla över - komplicerade patienter, systern som sörjer sin döde man författaren och attackeras från flera håll, systerdottern som är traumatiserad efter 11/9, fadern vars sparade anteckningar och brev väcker en del frågor samt grannarna som förföljs av ex-mannen tillika den galne konstnären.

Handlingen förs varsamt fram, jag gillar sättet som Hustvedts varvar de olika berättarlagren. Det är en historia om berättande, om bilder, om minnen, om sorg och saknad. En historia om försoning. Det är intressanta personligheter som skildras och som kommer nära läsaren. Hustvedt skildrar känslor, stämningar väldigt skickligt. Ibland känns dock romanen något överbelastad av udda personligheter och beteenden, något som den reflekterande och nästan in absurdum analytiske Erik kommenterar. På så vis upplever jag att Hustvedt slätar över sin dramaturgi, rättfärdigar sin historia - genom att visa att "ja, jag är medveten om att detta är lite för mycket, lite för bisarrt".

Det är på inget sätt en deckare men de olika parallella historierna byggs upp på ett sådant sätt att jag förväntar mig något stort, något intrikat och märkvärdigt. Men mot slutet av romanen går luften ur texten - den pyser ihop och lämnar mig frågande. Jaha, var det inte mer än så här? Jag hade hellre varit utan de svar jag fick.

Jag önskar så att mitt intryck från romanens början och mitt kunde bli mitt mest bestående minne av den. Men just nu skuggas den alltför mycket av det både dråpliga och övertydliga slutet. Tyvärr tror jag att jag ofta blir besviken just på slutet av en bok, av att författaren inte håller hela vägen. Jag önskar mig inga lyckliga slut men kanske fler öppna slut, allt behöver inte förklaras särskilt inte om författaren verkar misstro sin egen lösning. Men innan slutet är den ju så bra, Sorgesång! Det är inkännande, tankeväckande och jag gillar verkligen det jag läser! Detta vill jag minnas, de goda bitarna...