torsdag 21 maj 2009

Sorgesång - The sorrows of an American

Sorgesång är utläst och jag känner mig något bekymrad för jag har vissa problem med Siri Hustvedts roman. Igår gladdes jag åt den halva arbetsdagen eftersom den bjöd på läsmorgon, jag var djupt inne i boken som jag inte på något sätt ville skulle ta slut. Men idag, när jag började närma mig slutet hände något, jag var förberedd på det men ändå gjorde det mig förvånad. Det som började så bra pyser sakta men säkert ihop med ett pfff.

Romanens huvudperson är psykoanalytikern Erik, genom honom berättas historien, spänning och stämning byggs upp. Erik har en del att grubbla över - komplicerade patienter, systern som sörjer sin döde man författaren och attackeras från flera håll, systerdottern som är traumatiserad efter 11/9, fadern vars sparade anteckningar och brev väcker en del frågor samt grannarna som förföljs av ex-mannen tillika den galne konstnären.

Handlingen förs varsamt fram, jag gillar sättet som Hustvedts varvar de olika berättarlagren. Det är en historia om berättande, om bilder, om minnen, om sorg och saknad. En historia om försoning. Det är intressanta personligheter som skildras och som kommer nära läsaren. Hustvedt skildrar känslor, stämningar väldigt skickligt. Ibland känns dock romanen något överbelastad av udda personligheter och beteenden, något som den reflekterande och nästan in absurdum analytiske Erik kommenterar. På så vis upplever jag att Hustvedt slätar över sin dramaturgi, rättfärdigar sin historia - genom att visa att "ja, jag är medveten om att detta är lite för mycket, lite för bisarrt".

Det är på inget sätt en deckare men de olika parallella historierna byggs upp på ett sådant sätt att jag förväntar mig något stort, något intrikat och märkvärdigt. Men mot slutet av romanen går luften ur texten - den pyser ihop och lämnar mig frågande. Jaha, var det inte mer än så här? Jag hade hellre varit utan de svar jag fick.

Jag önskar så att mitt intryck från romanens början och mitt kunde bli mitt mest bestående minne av den. Men just nu skuggas den alltför mycket av det både dråpliga och övertydliga slutet. Tyvärr tror jag att jag ofta blir besviken just på slutet av en bok, av att författaren inte håller hela vägen. Jag önskar mig inga lyckliga slut men kanske fler öppna slut, allt behöver inte förklaras särskilt inte om författaren verkar misstro sin egen lösning. Men innan slutet är den ju så bra, Sorgesång! Det är inkännande, tankeväckande och jag gillar verkligen det jag läser! Detta vill jag minnas, de goda bitarna...

12 kommentarer:

  1. Uff, det er en skikkelig nedtur med slike bøker! Da er det bedre å ikke avsløre. Har ikke lest denne, men har den i hylla. Har lest de andre bøkene hennes med stort utbytte, men mannen min leste denne og mente den var svakere enn de andre bøkene hennes. Synd.

    SvaraRadera
  2. Nu kommer jag ihåg: Hon pratade om "suspense", att det är viktigt med spänning. Det tänkte jag på med Lily Dahls förtrollning också, att det försigår mystiska hotfulla saker. Även maken, Paul Auster, har samma saker för sig, tycker jag. I New York-trilogin, t ex.

    Snowflake - som har väldiga problem med din kommentarsfunktion

    SvaraRadera
  3. Lille söster: Läs den ändå, trots svala kommentarer!

    Snowflake, nämen stöter du på problem hos mig? Nu är du här i alla fall! Ja, det pågår verkligen mystiska saker i hennes böcker. Något gåtfullt, nästan hotfullt.

    SvaraRadera
  4. Inntressant att höra om din läsupplevelse! Jag har bara kommit till sidan 62, men känner igen mycket av vad du skriver. Gillar boken skarpt så här långt, men hade precis börjat fundera på hur hon får ihop allt det här. Blir väldigt nyfiken på om jag kommer tycka som du.

    SvaraRadera
  5. Funderade lite på att förse min text med något slags varningstext.. "läs inte här om du tänker läsa boken", typ..
    Ja, det blir intressant se vad du tycker!

    SvaraRadera
  6. Nej, men det var det jag tyckte var så häftigt, att du lyckades beskriva så bra utan att det blev några spoilers!

    *Återvänder till soffan - är nu på sidan 104*

    SvaraRadera
  7. Åh, sådär kände jag också när jag läst ut den, så himla trist... Nu har jag förträngt The Sorrows of an American så att jag knappt minns vad den handlar om, nu kommer jag bara ihåg den bittra besvikelsen.

    SvaraRadera
  8. Men gud, vad nyfiken jag blir! (Nu på sidan 138)

    SvaraRadera
  9. La B: hm.. ja, bittra besvikelse!

    Spectatia: Mhm så du är där...

    SvaraRadera
  10. Nämen! Jag tyckte precis tvärtom - att det som var imponerande med boken var att hon lyckades alldeles utmärkt med att få ihop alla trådarna på slutet. Smaken är som baken :)

    SvaraRadera
  11. Jeg kommer til å lese den. Takk for at du minnet meg på den!

    SvaraRadera
  12. Jag håller med dig, jag tycker också att det blev lite för mycket av det goda den här gången...

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!