Friheten är så självklar för mig att jag har svårt att tänka mig ett liv utan den. Friheten att tala och tänka hur jag vill, friheten att röra mig utanför mina och landets gränser. I Hjärtdjur skriver Herta Müller så att jag får något slags förnimmelse av hur det skulle kunna vara att inte ha frihet. Hon beskriver en surrealistisk värld där varje steg och avsteg kontrolleras, där varje ord får yttras med omsorg för att säkerhetspolisen inte ska reagera. Landet är Rumänien, regimen Ceausescus.
De unga människor som Müller skildrar längtar bort - till ett liv i frihet, ett liv i väst. Ingenting är för dem enkelt. En mening i romanens början, när berättarjaget fortfarande är student och delar boende med andra unga kvinnor, är ett knytnävsslag i min mage som övertygar mig om att den här boken kommer jag att läsa ut:
Och Lola hängde i mitt skärp inne i garderoben.
Med den meningen så lätt att läsa förbi, hoppa över med ögonen i tron att där inte står något viktigt, har Müller fångat mig. Hon hänger där, Lola. Varför vet vi inte riktigt; kanske har hon inte tagit sitt liv på egen hand, kanske drevs hon in i döden, kanske är det för att hon blivit gravid med någon av de män hon utsatt sig för, kanske är det gymnastiklärarens fel. Hennes död är den första av flera dödslar, alla med någon slags koppling till berättarjaget men framför allt till det system de lever i.
Studier avslutas och berättarjaget, som förblir namnlöst, arbetar som översättare på en fabrik. Precis som författaren är hon en tysk minoritet i landet. Vännerna Kurt, Georg och Edgar blir lärare. De lever som potentiella flyktingar till väst under ständig oro för skuggning, förhör och hot. Om detta kommuniceras med kodord. Allt det oron täcker blir verklighet, skapar en känsla av att ständigt vara förföljd.
Kurt sade: Varje kväll när jag gått och lagt mig, tror jag att det ligger två kalla händer under min rygg. Jag lägger mig på sidan och drar upp benen mot magen. Det är en fasa för mig att jag måste sova. Jag somnar in så hastigt som en sten faller i vattnet.
Berättarjaget talar om sin familj; om modern, om fadern som dör och som varit SS-soldat och fortsatt sjunga för führern, om mormodern som försvinner allt längre in i seniliteten allt medan morfar spelar schack. Oron för vem man kan lita på, egentligen, finns där hela tiden. Det enda säkra är att inte lita på någon.
Det är surrealistiskt. Fast nej, det stämmer inte. Detta är den absoluta verkligheten - livet i en diktatur. Regimens bisarra logik. Müllers berättande är hela tiden lika oroande som poetiskt, på ett direkt sätt. Ord känns konkreta men kanske betyder de något helt annat? Här finns omkväden i form av återkommande nästan rituella inslag. Jag tänker t ex på besöken hos frisörer. Behovet av saxen är också för berättarjaget skillnaden mellan levande och döda.
När jag kommit till slutet av boken förstår jag att jag från dess första sida visste vad som komma skulle. Att vara i Müllers Rumänien är en stark och skrämmande upplevelse som gör mig intresserad av att läsa mer av henne. Samtidigt är Hjärtdjur en bok jag inte blir klar med, i alla fall inte idag. Det gör att inlägget här kanske kommer att växa ytterligare med citat och tankar.
Andra som just nu läst Hjärtdjur:
Ingrids boktankar
H:s, alias Violens boksida
Sofies Place
Bokmania
Lyrans Noblesser
En bok flera böcker
Midnattsseminariet
Paulas bokblog
Nu längtar jag också efter att läsa den här boken, eller någon annan av Herta Müller. Hon har verkligen en begåvning för att fånga det absurda i något man inte kan förändra.
SvaraRaderaJag har också läst ut "Hjärtdjur"- kommer att skriva ner mina tankar inom kort. Jag har nog ungefär samma känslor som du. Det som synes så surrealistiskt är vardag och "normalt"-i dikaturens Rumänien. Jag är mycket tagen av boken.
SvaraRaderaLäste ut Hjärtdjur i helgen. Måste i ärlighetens namn erkänna att jag en bit in i boken trodde att jag inte skulle orka med att läsa ut den - särskilt som jag har flera andra böcker som ligger halv- eller olästa och pockar på uppmärksamhet. Men sen var det som om den drog i mig och när jag var lässugen blev det trots allt Hjärtdjur som liksom flög upp i händerna på mig. Nu efteråt känns det självklart att jag var tvungen att avsluta den... :-)
SvaraRaderaUnder läsningen undrade jag en del över det något fragmentariska berättandet och om jag någonsin kommer att kunna se igenom hälften av symboliken om jag så läser om den flera gånger. Det fina är att det jag förstod ändå räckte för att tillfredsställa mitt analytiska jag. Tycker också att just det fragmentariska berättandet på något sätt ger en förnimmelse av hur oförutsägbar tillvaron måste te sig i ett samhälle som Ceausescus. När blir jag hämtad till förhör? Vem kan man lita på? Hur mycket och vad kan man säga rent ut och till vem?
Känns som jag hittat en ny författare jag kommer att vilja återvända till fler gånger.
/Titti
Titti!
SvaraRaderaJag gillar den analys du gör, om det fragmentariska.
Jag sögs också in i romanen och kände mindre motstånd i texten än jag trodde. På något sätt intalar jag mig att jag inte behöver förstå allting för att förstå. En del av de mer absurda återkommande inslagen tolkade jag som bilder för hur i en sådan här till synes surrealistisk värld det som inte betyder något ges betydelse, som för att ha något att hålla sig i. Boken skulle vara så intressant att diskutera sittande vid samma bord...
Precis som du vill jag läsa mera av författaren!
Vi blir nog tvungna att starta ett Müller-sällskap med årliga träffar :-)
SvaraRadera