En Håkan Rudels, marknadsdirektör, säger, vilket får mig att undra vad och vilka vi egentligen kommer att få läsa i framtiden:
–En lyriksamling är inget man marknadsför brett. 1500 exemplar kan möjligtvis bli 1700. Man får hitta andra sätt att nå ut till den mer nischade gruppen av intresserade läsare, säger Håkan Rudels.
Knepigt är det också att lansera de utländska författarskapen. Det har förlagen sagt i flera år nu och det märks i den minskade utgivningen av översatt litteratur.
–Det kan ha gått hur bra som helst utomlands, men i Sverige möts de bara av en gäspning och sedan blir det iskallt, säger Håkan Rudels. Medier hakar lättare på när det finns en författare nära som kan sitta i tv-soffan. Det är en enorm förskjutning från utländskt till svenskt. Det är en orsak till att marknadsföringen har blivit så mycket mer intensiv.
Att ge ut böcker måste ju vara lönsamt, naturligtvis. Men i min naiva världsbild går litteraturen bortom lönsamhet och kommersiellt tänkande åtminstone sett ur läsarens perspektiv. För vem skriver författaren och varför? För att tjäna pengar genom att producera snabbt och smärtfritt? Eller att utmana våra föreställningar, för att berätta historier som vidgar våra liv och världar?
Alltså allvarligt - vad händer? Jag undrar inte över vilka böcker som kommer att ges ut i framtiden - jag undrar vilka böcker som inte ges ut. Vilka författarna är som inte lever upp till kriteriet att vara nära, att "sitta i tv-soffan". Det här har jag förstås också varit inne på förut... Det gör mig så arg att tänka på alla de som inte kommer ges ut och på alla de böcker som inte översätts. Vad otroligt fattiga vi kommer att bli om det enda som tillkommer oss är svenska och anglosaxiska böcker.
Håkan Rundels säger vidare att
–En bok på 500 sidor som tar tre veckor att läsa är egentligen helt otidsenligt när allt är snuttifierat i små korta texter och man ska zappa och klicka snabbt. Det gör att vi behöver kämpa lite extra och finnas där läsarna finns. Och idag är väldigt många på internet.
Och jag hoppas verkligen de kämpar för att hitta läsarna - för de finns. En annan artikel, av Martine Sköld i DN, vittnar om detta. Jag har kommenterat den tidigare.
Sedan början av 2000-talet har några böcker lyckats med konststycket att älskas av kritiker, den amerikanska Pulitzerjuryn och läsarna. De är familjesagor. De är magiska. Och de är långa. Man frestas nästan att tala om en ny genre.
Det handlar om episka berättelser som spänner över generationer och kontinenter; familjekrönikor fulla av fantastiska sammanträffanden och excentriska karaktärer. Och mitt i allt finns ofta en ung man som försöker hitta sin plats i tillvaron. Några fixstjärnor är Michael Chabons ”Kavalier & Clays fantastiska äventyr", Jeffrey Eugenides ”Middlesex” och Junot Díaz ”Oscar Waos korta och förunderliga liv”. Varav samtliga har tilldelats Pulitzerpriset.
Förläggare reflekterar över fenomenet och den "nya" genren:
– Jag antar att deras popularitet beror på läsarnas önskan att bli fullkomligt absorberade, att befinna sig mitt i en saga som får resten av världen att försvinna för ett tag, säger Michael Mezzo, förläggare på amerikanska Random House.
Stefan Skog, förläggare av utländsk skönlitteratur på Norstedts, är glatt överraskad över att en bok som ”Middlesex” har sålt så bra.– Det är en bästsäljare, trots att den är litterär och bjuder motstånd. Det är roligt. Och de författare du talar om kan hantera det mesta: språket, känslorna, humorn.
Även i framtiden vill jag kunna välja. Jag vill kunna finna författarskap från långt borta i svensk språkdräkt och som aldrig sätter sin fot i en tv-studio.
Hear, hear! Och det finns ju massor med utländsk litteratur som ligger lååångt under 500 sidor, de riktigt tjocka romaner jag stött på på sistone har oftast varit av amerikaner, dvs anglosaxiska. Inte för att man naturligtvis inte skulle kunna läsa en 500 sidor lång turkisk roman också iofs. Just känslan av att sitta instängd i lilla Sverige med bara svenska författare (inte så många får vi platse med heller i vårt lilla land) med svensk världbild känns faktiskt skrämmande. Det måste finnas massor med människor som vill resa med litteraturen, om de bara hittar den!
SvaraRaderaJa, gud bevare oss för en tillvaro fylld av Camilla Läckberg, Liza Marklund och andra som väl ägnar mer tid åt PR-arbete än åt att bearbeta sina texter!
SvaraRaderaFina, fina inlägg - åh HERMIA!!!
SvaraRaderaJag håller med om vartenda ord. Visst kan det vara intressant med författare i tv-soffor, men jag tycker det är roligast när man redan läst boken, och det blir ett samtal och författarskap, teman och innehåll, och inte en enda reklamslinga.
SvaraRaderaMen tänk hur mycket vi redan har gått miste om! När det var betydligt svårare än nu att nå ut med det man skrev! Och när man kanske hade något viktigt eller vackert att säga men inte ens kunde skriva! Eller som blev stympade av censur. Visst är det så att vi drunknar i ett myller av halvtaskig litteratur men mängden god litteratur är nog densamma, när man vaskat, det tror jag! Men visst är det tråkigt att leva i ett tidevarv som bara bryr sig om pengar! Man önskar att det fanns andra värden.
SvaraRaderaMin kommentar om nu kontra förr gällde förstås svenska förhållanden... Vilket kanske var korkat? :0)
SvaraRaderaTack Bokomaten, du fyllde i med det jag missade kommentera - det är ju inte tjockleken det handlar om... utan om att det finns läsare till litteratur som anses litterär.
SvaraRaderaTack för medhåll - och det vet jag ju att i bokväns- och bokbloggsvärlden finns likar! Skönt!
Ja, visst finns det som du skriver Cecber helt andra möjligheter att nå ut nu. Är det kanske där de lite smalare författarna, som inte ids sitta i morgontv hamnar - hos vulkan.se t ex? Bildar något slags b-lag där författarna själva måste bekosta sina texter. Just nu tror och hoppas jag på att de mindre förlagen håller sig flytande, för där finns modet att ge ut även till synes udda titlar!
Jag tänker att man alltid har varit tvungen att sitta i någon slags morgonsoffa för att bli publicerad. Och att vi säkert missat massor, men i dag kan man åtminstone publicera sig som man vill även om man kanske inte får betalt. Och det är synd, det tycker jag absolut, men då finns ju ändå texterna (och bilderna).
SvaraRaderaMycket bra skrivet! Vi väntar i spänning i bokbranchen nu, håller andan nästan...
SvaraRaderaJa, visst finns det väl ändå ganska många mindre förlag som ger ut finfin litteratur. Och riktigt bra litteratur även hos de stora förlagen, trots att denna kanske inte är så omfattande. Det är bara att hoppas att de små också går runt. Vi får väl stödköpa lite :-D
SvaraRaderaBokdama, det är väl det vi får göra - vänta och se...
SvaraRaderaOch absolut - de små förlagen är helt fantastiska! Jag hoppas de fortsätter att våga satsa som de gör, så vi får ta del av annan litteratur än den de stora förlagen väljer att producera.
En sak jag tänker på också är hur urvalsmekanismerna kommer att se ut om fler går via andra kanaler än förlagen? Vilka ska välja ur den massa av text som produceras - alltså hur kommer det bästa flera till godo? En fundering bara.
Är inte det bibliotekariens jobb? Att sålla, att hitta guldkornen i den stora massan?
SvaraRaderaJag vill bara förtydliga att jag håller med dig om att det är sorgligt med att allt måste marknadsföras i samma mall och att folk inte får betalt för det de gör. Jag tror bara inte att det är något nytt. Nytt är förstås att det som ges ut är en sådan STOR ogenomtränglig massa och det är svårt att hitta guldkornen. Men som sagt: ni verksamma bibliotekarier kan väl ta tag i det ;0)
Men herregud hur kan de bli *förvånade* över att folk vill läsa en bra historia?! Jeeez. Har det gått så långt med boats och diskbänksrealism och relationsromaner?
SvaraRaderaOch Cal i Middlesex var ingen "ung man" till att börja med, hon hette Calliope och var flicka. Så vi kan lika gärna konstatera att vi vill läsa om en ung kvinna som försöker hitta sin plats i tillvaron.
Cecber... om någon sonderar terrängen lite först ska vi väl kunna hitta guldkornen ;-)
SvaraRadera