Under dagens lunch

läste jag en artikel i Elle, nr. 5 2008, skriven av Maria Lindholm - titeln för artikeln är "Nya glamouryrket: Författare". Passande, inte sant? Utifrån intervjuer med bl a Linda Skugge, Annina Rabe och människor från olika förlag beskrivs dagens författare. De syns överallt och är glamorösa vilket lockar många att skriva. En av förebilderna till denna nya sortens författarskap sägs Carrie-figuren i Sex and the City vara. (Undrar förresten vad John Gardner i inlägget nedan skulle säga om det - författaren imiterar i sin egen person en för tv skapad författare.) Trycket på förlagen är stort och många ger ut böcker på egen hand eller via t ex vulkan.se.

Gardner, för det är åter till honom jag vill komma, skriver:

"Ingen mänsklig verksamhet jag känner till kräver mer tid än författarskap. Det är ytterst ovanligt att någon blir en framgångsrik författare om han inte kan sitta åtskilliga timmar varje dag vid sin skrivmaskin. Även för den etablerade och framgångsrike författaren kan det ta en bra stund att komma i stämning, timmar att pressa fram några bra sidor av det första utkastet och många många timmar att omarbeta dem tills de tål upprepade genomläsningar."

Jag tror inte att jag vill raljera över de författare som beskrivs i Elle men kan de känna igen sig i den bild Gardner ger? När hinner de - de bloggar, är med i tv, chattar i DN etc - formulera sina tankar? Dessutom har många idag en extremt hög produktionstakt - vad händer om litteratur alltmer tenderar att bli något slags löpandebandverk?

För mig är författaren någon som bjuder på en god berättelse, som ser något nytt, som tänker lite längre lite djupare än jag själv förmår eller har tid med. Vem gör det i framtiden? Mig skrämmer den tanken - om de som faktiskt erbjuder en annan botten än ytflytet blir färre i en hård konkurrens på marknaden eller genom en ny glamorös författarroll. Just nu är jag oändligt glad över att ha så mycket oläst av fantastiska berättare som varken är glamorösa eller hippa.