heter en film från 1950 som fästmannen och jag ägnade 1h 46 min åt - det var väl spenderad tid för filmen är något av det mest gripande jag sett på länge. Gloria Swanson spelar en avdankad stumfilmsstjärna som inte hängt med in i talfilmsepoken. Hon lever i en livslögn kvar i det förflutna. Hennes betjänt Max gör sitt bästa för att hjälpa henne att hålla sig kvar där.En punktering på ett bildäck gör att den lite yngre manusförfattaren Joe hamnar i kvinnans till synes övergivna hus. Hon håller honom kvar i syftet att hjälpa henne med ett manus som ska få henne tillbaka till strålkastarljuset. Motvilligt dras Joe in i hennes mer eller mindre bisarra värld.
Swanson är helt fantastisk i huvudrollen - hon gör denna sorgliga människa så trovärdig och sann. Filmen väcker många tankar om dagens mediavärld, om dagens självutbrännande stjärnor som skapar historier för att hamna där. Framför kameran, i ljuset. Drömmar kan slå slint, kan skapa sår, leda till tragedier.
En middagsdiskussion ikväll handlade om framtida kanon - vad av dagens litteratur, film, musik kommer framtiden att tillskansa sig? När jag ser, hör, läser tänker jag ofta att det här är redan gjort, det finns ett original som det nya inte når upp till. En film från 1950 är inte bland de äldsta men ändå, snart 60 år senare är det en film som verkligen håller. Hur många filmer skapade idag gör det?
Den här filmen vill jag så gärna se! Om jag minns rätt av vad jag läst, så bär den åldrande stjärnan Narcisse Noir? Den skulle jag också gärna vilja prova, även om de andra Caron-parfymer jag stött på inte har passat mig.
SvaraRaderaJag funderar också på vilka filmer, låtar, böcker mm från idag som kommer att bli klassiker. En del har jag idéer om vilka det kan vara, men kanske blir vi väldigt överraskade om femtio år när vi tittar tillbaka och minns samtidigt.
Eh... parfym är inte min starka sida, men enligt fästmannen kommenterar den manliga huvudrollen hennes liljeparfym - så du har nog rätt. Se den!
SvaraRaderaFemtio år framåt i tiden känns hisnande att tänka, undrar vad jag som 83 åring då kommer att känna igen från den här tiden.
Den där filmen har jag velat se länge, men häruppe i norr så är det svårt att finna den. Hoppas att TCM ska visa den någon dag. Blev uppmuntrad av att du skrev om denna film så jag såg Adams revben igår på TCM och älskade den.
SvaraRaderaJag tror dom filmer som blir klassiker måste ha något mer, något som är bestående. Något som är mer än bara filmen.
Lena: "Något mer än bara filmen..." precis så. Lika med böcker.
SvaraRaderaJag har förmånen att bo i en stad med ett bibliotek som satsar mycket på film. Att jag jobbar där gör det hela ännu bättre... Jag har många klassiker osedda, det är en fröjd att "ta igen". Ett projekt får bli att se filmer mer Greta Garbo och Marilyn Monroe - lite spridda önskningar så där. Hoppas du får fatt i Sunset-filmen.
Jag kan rekommendera Marilyn Monroe filmerna, är själv väldigt svag för henne. Så för några år sedan så beställde jag en box med elva filmer och tvingade min mindre glada man att se dom alla med mig.
SvaraRaderaHon är en pärla denna kvinna.
Oh!!! Detta är en av mina favoritfilmer. Jag älskar öppningsscenen, den är fullkompligt perfekt och så genomtänkt i sin sammansättning att man bara smälter. Att inleda med "upplösningen" (för att itne avslöja för mycket) och sedan ägna resten av filmen åt att ta reda på hur man kom dit...Briljant! Som gammal cinéast och filmnörd (bra mycket mer än boknörd har jag varit) så är dessutom film noir-genren en STOOOR favorit.
SvaraRaderaLena: du gör mig en mer övertygad om att se Marilyn-filmer. Lärde känna henne genom fantastiska Blonde, Oates.
SvaraRaderaBokomaten: Ler stort och ryser när jag läser din kommentar! Vad roligt att du också är så förtjust i den!
Kan du som filmnörd ge tips på filmer i "samma" genre eller tidsperiod som måste ses?
Jag lärde också känna henne genom Blonde, en fantastisk bok, som jag tycker gör denna kvinna rättvis. Det bästa med boken Lonley Planet av Elise Karlsson, är framsidan, en bild tagen på Marilyn under filmen Missanpassad.
SvaraRaderaHar själv den sista bilden som togs av Marilyn ovanför våran säng. Jag är som sagt lite kär i henne.
JAAA!! Gilda är min definitiva favorit, alla kategorier. Där man får se Rita Hayworth i sin nymera klassiska pos med håret slängt åt ena sidan, dansande och sjungande i ett lyxit fodral.:) Sedan bör man ju även se Kiss me deadly, som dock är lite svår med allt symbolspråk. Sedan har vi Riddarfalken från Malta (the Maltese Falcon) med Humphrey Bogart som privatdeckaren Sam Spade och en annan riktig Humpe-klassiker är "The Big Sleep" där även hans fru Lauren Bacall är med. De träffades för övrigt under inspelningen av "To have and have not" där den sedemera mcuket citerade repliken: "If, you need me, just wistle.You know how to wistle don´t you? You just put your lips together and blow" förekommer. Bacall var för övrigt endast 19 år när den spelades in.
SvaraRaderaSorry för uppsatsen, mengick igång så på ämnet.:-)
Bokomaten! Tusen tack!! Du får skriva hur långa uppsatser du vill här så länge de är så där bra! Titlarna är antecknade. Nu ska jag botanisera på bibblan.
SvaraRaderaUrsäkta min tillfälliga ordblindhet förresten också, ser jag. Snubblar lätt över tangentbordet när jag blir engagerad, haha.:)
SvaraRadera