den här gången. Nästa 14 dagar tog det för mig att läsa Gabriel Garcia Marquez Kärlek i kolerans tid. Att läsa böcker snabbt är ju inget mål i sig men långsamläsning får gärna betyda långsam njutning. Läsningen den här gången var mest bara trög och rastlsös; romanen hade alldeles säkert vunnit på en mer koncentrerad lässort. Jag kan inte säga att jag är besviken men den magiska upplevelse jag fick av Hundra år av ensamhet fick jag inte av nyss utlästa bok som ändå förstås berörde mig.I ungdomen är Fermina och Florentino starkt förälskade. Deras kärlek hålls, sedan Fermina skickats i väg från staden för att just glömma kärleken, vid liv via brev. När de båda efter ett par år isär återser varandra fattar Fermina beslutet att bryta det som knappast kunnat kallas ett förhållande. Hon gifter sig i stället med en berömd läkare som kämpar mot koleran. Till ytan får de ett mycket fint äktenskap. Florentino, en skuggfigur som till skillnad från vad alla tror lever ett liv fyllt med kvinnor och amorösa eskapader, kan inte sluta tänka på Fermina: han är besatt av tanken på henne och är övertygad om att de kommer att finna varandra till slut. Han förbereder sig hela livet på ett samliv med henne.
Det är alltså en roman om kärleken men under läsningens gång tänker jag att den också handlar om att förspilla sitt liv, om att leva i en fantasi. Samtidigt ger författaren hopp, säger att det aldrig är för sent. Åldrandet, att åldras är också ett av romanens teman. Hur ser den mogna kärleken eller förälskelsen ut? Förvandlingen från ung till åldrande skildras starkt.
Det är en roman som ger en bild av ett latinamerika under slutet av 1800-talet på väg in i en modernare tid, där idéer hämtas från resor i Europa. Det karibiska livet präglas alltmer av influenser från en annan tid, ett annat sätt att leva.
Trots den okoncentrerade läsningen gillar jag mycket författarens sätt att skriva. Utvikningar görs för att förklara skeenden. En liten retbit delas ut - sedan kommer förklaringen. Ibland är det dråpligt, det är fantastiskt men jag hittar inte riktigt den magiska realism som jag tyckte mycket om i Hundra år av ensamhet.
Den colombianske författaren mottog Nobelpriset 1982. 1985 utkom Kärlek i kolerans tid.
Din text ger absolut en pepp till koncentrerad läsning (den låter fin!), men jag vet vad du menar med långsamläsning. Jag är tyvärr en mästare på att ta tid på mig, och jag veeet att många böcker har förlorat på detta. När det tar tid tappar jag känslan, och då tappar jag tråden... och med dessa följer liksom själv läslusten. Jag blir stressad av att vilja läsa fort, men går det långsamt ja, då blir det problematiskt ändå. Eh, överanalys eller överanalys? ;) Riktigt så illa är det ju inte, haha.
SvaraRaderaÖnskar nästan att jag hade den här boken oläst. Jag kommer ihåg att jag och mina två medresenärer på tågluffen för länge sen läste den alla tre under månaden vi var ute. Nu har jag fått två timmar i fred på soffan och har kommit in igen i deckaren från Shetlandsöarna. Nu vill jag resa dit!
SvaraRaderaLisan: Äh. överanalyser är rätt trevliga. Svårt det där att inte komma överens med sin egen lässtil..
SvaraRaderaDora: Vad gör att du önskar boken oläst?
Din beskrivning av hur du segade dig genom Kärlek i kolerans tid får mig att tänka på min egen läsning av Hundra år av ensamhet. Tog mig säkert en månad, och numera håller jag mig långt borta från böcker av den här författaren. Jag blev alldeles matt och avskräckt av det överdrivna myllret i Hundra år av ensamhet...
SvaraRaderaIka: Jag som ÄLSKADE Hundra år... ;-) Så olika det kan vara
SvaraRaderaEn enda gång har jag varit på Nobelfest och det var 1982, då Gabriel Garcia Marquez fick litteraturpriset. Nobelmiddagen var urtråkig (det är betydligt roligare att se den på tv än att sitta i över tre timmar till bords), men jag ångrar inte att jag var där. För det kraftfulla tal som G G Marquez då höll om fantasins kraft är det bästa nobelmiddagstal som jag har hört.
SvaraRaderaDu har hört honom! På riktigt! 1982 var jag 7 år och älskade böckerna om Millans märkvärdiga mormor ;-)
SvaraRadera... och då, 1982, slapp 7-åriga Hermia konversera på dålig engelska i tre timmar.
SvaraRaderaI går (12/12 -08) "träffade" jag mitt livs andre nobelpristagare i litteratur. Jag var i Rinkby där eleverna i 8:an och 9:an gjort ett fint häfte om J M G Le Clezio. Tonåringarna har gjort egna illustrationer till romanen "Afrikanen" och nu fick fransmannen, hans fru och vi i publiken - förutom luciasånger - ta del av eleverna fina arbete. J M G Le Clezio sade i sitt tacktal att det mångkulturella Rinkeby mycket liknade Mauritius. Han sken som en sol och var glad över häftet och den andra presenten: En cykelhjälm.
Lena K E
Haha, ja det var kanske tur för mitt 7-åriga jag...
SvaraRaderaDin gårdag verkar ha varit helt fantastisk. Jag är så imponerad av arbetet de gör i Rinkeby, av Listiga räven och det du var med om bl a. En fin tradition de har där med nobelpristagarmötet.