Det tog sin tid

att komma till slutet av Ett halvt liv av V S Naipaul och det var inte någon medveten förhalning av läsningen. Jag tycker till en början väldigt bra om historien om pojken Willie som växer upp i det hierarkiska Indien. Hans far vänt sig mot sin familj genom att ge sig i lag med en ung kvinna ur en lägre kast - vilket visar sig vara ett misstag och gör livet mer eller mindre olyckligt både för honom själv och hans fru.

Sonen, som fadern har svårt att acceptera, beger sig till London för att studera. Han rör sig i bohemkretsar bland människor med pengar eller konstnärliga idéer. Han provar själv lyckan som författare och radiokrönikör. Så möter han en kvinna att älska och åker med henne till östafrika, till en portugisisk koloni. Willie färdas genom sammanhang där han utgör en minoritet och där människor inte alltid vet hur de ska bemöta honom. Teman som identitet och att leva i exil är centrala i romanen men det är likväl en roman om relationer, om otrohet om att hitta sin plats i tillvaron.

Historien rör sig mellan Asien - Europa - Afrika - Europa. Det är till en början en levande skildring, berättad utan åthävor. Något händer dock i skildringen, från att ha varit en levande historia där läsaren är direkt på plats tillsammans med Willie växlar den till att bli ett återberättande av skeenden som passerat. Detta gör att berättelsen tappar fart, att närvarokänslan och mitt engagemang går förlorade.

Naipaul är av indiskt ursprung men född och uppväxt på Trinidad - i sitt skrivande är han världsomspännande. Författaren fick nobelpriset i litteratur 2001 bland annat

för att ha förenat lyhört berättande och omutlig iakttagelse i verk som dömer oss att se den bortträngda historiens närvaro

1999-2000 skrevs Ett halvt liv som utgavs 2001. Och nej, kanske är den inte en av Naipauls storheter.