Visar inlägg med etikett författare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett författare. Visa alla inlägg

måndag 4 april 2016

En Puckad lista

Här är ett försök att för min egen skull bringa lite ordning i Maria Langs rika deckarskatt. Listan rymmer de böcker där Puck Ekstedt, senare Bure deltar. Christer Wijk agerar sedan på egen hand, med nya medspelare.

Mördaren ljuger inte ensam (1949)
Farligt att förtära (1950)
Inte flera mord (1951)
En skugga blott (1952)
Rosor, kyssar döden (1953)
Tragedi på en lantkyrkogård (1954)
Se döden på dig väntar (1955)
Mörkögda augustinatt (1956)
Vår sång blir stum (1960)
En främmande man (1962)

För listan har jag haft god hjälp av den här sidan som sammanfattar handlingen i Langs böcker som sträcker sig från 40- till 90-tal (!). Ett tips är att läsa listan kisande eftersom såväl mordoffer som mördare namnges.

Måste bara lägga till att det är riktigt roligt och inspirerande att det någonstans i landet sitter en till bokbloggare som också drabbats av Langfeber!

Vurmen fortsätter.

söndag 13 oktober 2013

Ute ur tiden

I en intervju med Ricki Neuman i Svenska Dagbladet (100710) svarar Ulf Linde så här på frågan om han är rädd för att dö:
–Vad ska jag säga? Det är ingen huvudsak. Låt mig citera Tor Bonnier, som var en klok karl, och som sa: ingen har hittills misslyckats med att dö.

Och nu har Linde också lyckats. Delar med mig igen av mina tankar kring hans självbiografi som jag läste för snart fem år sedan: 
Från kart till fallfrukt är den finurliga titeln på Ulf Lindes (1929-2013) självbiografi, hans 70 kapitel om sitt liv. Hans liv är vigt åt konsten, han har arbetat med utställningar, som professor på Konsthögskolan, som konstkritiker, som chef på Thielska galleriet. Men han har också varit jazzmusiker och innehar sedan 1977 stol 11 i Svenska Akademien. I början av läsningen tappar jag bort mig. Det är så många namn. Så mycket hopp i tid och liv. Men så läser jag att för Linde har tiden ingen roll eller realitet vilket färgar hans berättelse.

Det är med djup fascination jag tar del av Lindes liv. Eller Ulfs. Han har mött "alla" - konstnärer och författare, både svenska och internationella. Hans bok är en stor droppe av namn men samtidigt något så mycket mer. Den ger en levande bild av konstsverige, av konstvärlden. Genom de möten som beskrivs ger också Linde en bild av sig själv.

Linde skriver själv att de människor han berättar om i huvudsak är människor han tyckt om. Bokens sidor andas kärlek till de som i ord porträtteras och Linde som tycks verka utan prestige som drivkraft (men ändå når betydande positioner) delar glatt med sig av allt han lärt av dem. Några tycker han inte om och det framkommer tydligt för läsaren. Hans sätt att se på konst är bestämt och han har inget till övers för dagens konstkritik eller Moderna Muséets behandling av sin samling. Han har också flera gånger, till sin stora förvåning, hamnat i konflikt och ofta känt sig missförstådd. Men det han skriver är ingen uppgörelse i Maja Lundgrens anda.

När Linde väljs in i Akademien berättar han att hans mor nu äntligen inte längre ser honom som ett misslyckande. Kanske är det hans på något vis underdog-inställning som gör att han känns som en frisk fläkt snarare än som en konservativ konstkännare. Det är ingen översittare som berättar, utan en man med mycken kunskap och stor kärlek till det som kommit att bli en så stor del av hans liv. I mötet med akademieledamöterna känner han sig dock i underläge och ett tips ges: "[...] är man relativt obildad är nog det bästa man kan göra att bli invald i Svenska Akademien för där rådde en bildningsnivå som var fullständigt svindlande". Jo, just det. Skildringen av akademien som den såg ut vid Lindes inträde är både underhållande och fyndigt skriven.

Undan för undan växer bilden av Linde fram. Hans konstsyn som inspirerats av Lars Ahlin. Om konsten som något som förstås av de som har rätt kunskap av tolka, att inte se konsten som fullständig i sig själv. Konsten är något att demaskera, se bakom. Om vikten av att inte blanda samman konst och politik. Om hur konstnären ska tolkas utifrån hennes eller hans verkliga avsikter och inte utifrån ett psykologiskt omedvetet - "Psykoanalysen och marxismen anser jag är det förra seklets största intellektuella olyckor och tyvärr har åtskilliga kritiker tjusats av dem." som han bestämt skriver, kanske provocerande för en del. Som kritiker ska man, menar Linde, alltså underordna sig konstnärens avsikt.
På flera ställen i boken har jag stoppat in små lappar, vid avsnitt att avnjuta igen, vid textbitar jag inte riktigt förstått. Lindes liv har varit på något sätt intakt. Han berättar att han inte förändrats mycket; att hans sätt att skriva och uttrycka sig är ungefär likadant nu som i hans ungdom. Han känns definitivt inte som fallfrukt utan som det kart han började som - inte ofullgången och omogen utan levande. Jag fullkomligt älskar den här biografin och den tid som skildras. En tid där Marcel Duchamp övernattar i tältsäng hemma hos Linde och hans fru Bertha. Där Linde hänger med Siri Derkert i tunnelbanenedgången vid Östermalm för att bistå henne i henne stora komposition, där även Linde finns med på ett hörn. Det är en tid på väg mot något nytt, något stort. Och visst vill jag genast avlägga visit på Thielska galleriet, restaurerat av Linde. Linde, vars egna väggar pryds av konst skapad av vänner.

Jag bedåras av alla möten som skildras - av hur Linde beskriver personliga och innerliga relationer med så många av 40-60-talets stora namn. Åh, vad jag önskar att jag fått sitta där som en fluga på väggen, se mötena, höra diskussionerna: Vara en del av denna tid där surrealister, naivister, kubister m fl härjar, helt enkelt där stora konstnärer och författare träder fram.

lördag 23 februari 2013

Stjärnbilder


"Våren strålade utanför stugan, som ett anfall, att inte väggarna störtade in."
Ur pågående läsning, Regnspiran av Sara Lidman (1923-2004)

lördag 26 maj 2012

Fem gånger författare - igår i Gävle

Författarcentrum Norr har sitt årliga sommarmöte här i krokarna och till min stora glädje bjöd de in också allmänheten till gårdagskvällens aktivitet. Anledningen till att maken och jag dröjde oss kvar i stan efter jobbet var Jonas Hassen Khemiri. Maken och jag har en egen oorganiserad Khemirisk fanclub, tillägnad Jonas och hans skådespelande bror Hamadi. Den förre framträdde på mitt bibliotek för snart fyra år sedan och igår kväll var en scen i Gävle återigen hans.

Efter en lite knölig introduktion fick han äntligen ordet och började berätta kring temat att skriva för scenen, och om dess eventuella olikheter jämfört med att författa romaner. Ingången till teatern har inte varit självklar för Khemiri, och han bryter medvetet mot det förväntade genom att som i Invasion! låta några till synes vanliga (men ändå ovanliga) teaterbesökare störa det som utspelas på scenen, för att sedan göra just invasion och ta över. Jag har läst Invasion! som finns i samlingen med samma namn. Fem gånger Gud har jag både läst och sett på scenen. Jag tror inte Khemiri säger namnet Brecht, men nu i efterhand tänker jag på hans distanseringseffekter. Ett drama som inte berörs och som jag bara läst om är Apatiska för nybörjare, det hade varit intressant höra något om hur man närmar sig ett sådant plågsamt ämne, apatiska flyktingbarn.

Även den här gången var det roligt och intressant att höra Khemiri prata om sitt skrivande, och dela med sig av sina tankar kring de egna teatertexterna, där ljudet, hur det låter, har en alldeles speciell betydelse. Som avslutning fick vi ta del av en text skriven efter självmordsattentatet i Stockholm, som jag tror jag läst tidigare. Tankeväckande och starkt och en fin avslutning av hans del.

Därpå följde en uppläsning av det lite mer lokala författarnätverket BLÄCK. Helen Rådberg, Anna Jörgensdotter, Viveca Sjögren och Anna-Clara Tidholm bjöd på nyskrivna texter. Särskilt stycket ur Jörgensdotters pågående verk om den svenska konstnären Ester Henning väckte mitt intresse. En konstnär som, läser jag mig till på Wikipedia, tillbringade många år på sjukhus. Texten som författaren läser har en ton som får mig att tänka på Sara Stridsberg, kanske är Jörgensdotter på väg mot ett än mer avskalat språk? Jag ser fram emot något starkt, och beundrar detta att vi i publiken släpps in i det pågående arbetet.

Anna-Clara Tidholm lockade fram många skratt med sin samplade berättelse med ingredienser från texter om personlig marknadsföring och matjournalistik. Mycket underhållande och rätt i tiden!

Litterärt mätta och belåtna trampade vi hem på våra racercyklar genom sommarkvällen. Det var skönt få vara med om en sådan här sak i Gävle, utan att själv på något sätt vara inblandad som arrangör. Att vara vanlig publik, sitta tillbakalutat och bara lyssna. En fråga kvarstår dock - vad skulle blädderblocket på scenen ha använts till?

måndag 19 oktober 2009

0 rätt

Min egen tipslista inför nomineringarna till Augustpriset bestod av två namn - Alexandra Coelho Ahndoril och Annelie Jordahl så det blev just inget rätt... Eva Adolfsson däremot - hennes fina roman hade jag helt glömt bort - är ju nominerad. Hurra! Skrev lite hattigt om den här.

Övriga
Städerna inuti Hall av Johannes Anyuru
Hotel Galicja av Per Agne Erkelius
Den siste greken av Aris Fioretos
Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar av Ann Jäderlund
De fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg

Fioretos roman står ganska högt på min evighetslånga läslista.

Nya spekulationer tar vid - vem vinner?

torsdag 8 oktober 2009

Nobelpriset i litteratur år 2009 tilldelas den tyska författaren Herta Müller
”som med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap”.

Nyss smet jag ifrån mediapådraget på mitt bibliotek dit både lokala tidningar och tv letat sig. Fotografen sprang efter mig till hyllan när jag ilade iväg för att plocka fram Herta Müllers böcker. Det blev ju inte en ny författare att lära känna - men oj vad roligt att akademien valt just denna!

Hjärtdjur - var en stark läsupplevelse som jag tyckte mycket om. Här skriver jag om den. Om författaren skriver jag här, nu med tillägget att hon är årets nobelpristagare.

Bland vänner som jag är här kan jag inte låta bli att nämna Gefle Dagblads artikel från deras besök på biblioteket. Den har fått rubriken "Då blev det fart på bibliotekarierna". Detta låter som en beskrivning av tomtens julverkstad:

Någon plockar fram de böcker av Herta Müller som finns på hyllorna i biblioteket. En annan springer ner i lagret och hämtar böcker av henne. En tredje fäster utskrifter om författ
aren på väggen ovanför den mobila hylla där hennes böcker har placerats.

måndag 28 september 2009

Jag har en liten samling

bestående av äldre kultiverade män, de där fina herrarna som säger kloka saker. Ni har mött några av dem här förut - konstnestorn Ulf Linde vars bok Från kart till fallfrukt jag tycker väldigt mycket om samt Gunnar Arvidsson och Carl Olof Josephson hjältarna från Läslustan. Igår tillbringade jag en timme i sällskap med en annan sådan där fin människa nämligen Erland Josephson. Kanske såg du också dokumentären Scener ur ett vardagsliv? Den finns annars att se på SVTplay. Erland Josephson som spelat in omkring 100 filmer, flera i Italien, och stått länge på Dramatens scen. 1997 såg jag honom spela i Körsbärsträdgården.

Erland Josephson har rösten i behåll medan hans kropp skakas och slits av Parkinsons sjukdom. Att skådespelaren haft kropp och röst som sitt instrument verkar vara en fördel i arbetet mot sjukdomen men samtidigt tänker jag "vilken sorg", fast den mer negativa inställningen verkar Erland Josephson befriad från. I hemmet, där dokumentären tar plats, strömmar människor förbi - vänner och familj - det mumsas choklad och pratas morgonångest med Kristina Lugn. Skådespelaren har en humor som han menar många farit illa av, men så som den kommer fram här och på andra ställen känns dem mest varm och självironisk. Jag tittar nu också på en intervju i Babel där Erland Josephson sammanförs med Jonas Karlsson och Livia Millhagen som spelar i Dramatens uppsättning av Scener ur ett äktenskap. Erland Josephson är ju också författare till romaner, pjäser, självbiografier etc. Hans Självporträtt (1993) reserverar jag snabbt på biblioteket, före alla andra kulturtanter.

Apropå Kristina Lugn kommer jag att tänka på en titel av henne Bekantskap önskas med äldre bildad herre. Fast jag är mer än nöjd med min mer jämnårige make...

lördag 12 september 2009

Åren går...

Alla förhåller vi oss på något sätt till att åren går, att vi åldras. Ibland är det skönt att ta del av någon annans tankar om just det. Kanske hitta något nytt spår, ett nytt sätt att se på det oundvikliga. På svd.se en intervju med Jonas Hassen Khemiri som bl a svarar på frågan

Vad tycker du om gamla människor?
–Jag är ju själv en gammal tant på många sätt. En stor del av mig är en kulturkofta. Jag är nog den bästa kulturkoftan jag känner. Jag sitter på caféer och läser mina böcker. En del av mig längtar efter att bli gammal, att kunna pusta ut. Jag tänker också på åldrandet i relation till skrivandet. Jag har tittat tillbaka på det jag har skrivit och försökt hitta det där hundraprocentiga, när man var som bäst.

Han säger förstås annat också.

Khemiris pjäs Vi som är hundra har premiär på Göteborgs stadsteater den 18 september. Kanske får ett teaterbesök rum under bokmässedagarna?

onsdag 5 augusti 2009

Notering för minnet - Jordahl skriver liv i Key

Idag en intervju i Arbetarbladet med Anneli Jordahl som just skrivit en roman om Ellen Key med titeln Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Ellen Key verkar ha mer gemensamt med Mamah Cheney än vad som rymdes i min egen "kunskapsbank" samt i Nancy Horans roman, beskriven här nedanför. Eller hade de båda kvinnorna mer gemesamt än vad Key ville låta påskina i sitt möte med Cheney? Om den kommande boken här.

En intressant iakttagelse gör Jordahl med följande ord:

Jag har funderat över varför man aldrig visar henne som ung på bild. Det gör man ju med Strindberg. Men man vill nog ha henne som den där robusta tanten – asexuell

Nej, inte kan jag minnas någon bild i tryck av Key som ung... Tål att tänka på. Lena K E:s kommentar här nedanför gör att jag febrilt letar runt på nätet efter en ungdomsbild. Mest hittar jag den där vi alla känner - den äldre damen, grått nästan vitt hår i knut och ett lite bistert ansikte. Men så hittar jag den här bilden:
En lite annan Ellen Key.

onsdag 17 juni 2009

"Les pommes à l'huile

var fasta och marinerade och olivoljan utsökt. Jag malde svartpeppar över potatisen och fuktade brödet i olivoljan. Efter den första djupa klunken öl drack jag och åt mycket långsamt. När potatissalladen var slut beställde jag en ny portion och en cervelas. Det var en som en stor och tjock frankfurterkorv, ituskuren och med en särskild senapssås på."

Ernest Hemingway i En fest för livet (utgiven postumt 1964). Maten intas under hans vistelse i Paris på 20-talet. Han lever livets glada dagar tillsammans med sin fru, går på visit hos Gertrude Stein och köper böcker på krita hos Sylvia Beach. Citatet ovan beskriver en måltid när den är som bäst (bortsett från korven) - enkelt kulinarisk.

Hemingway har jag inget minne av att ha läst. Kanske av plikt någon gång i skolan men det kan inte ha fått fäste i mig i så fall. Precis som när jag före ett tag sedan läste Alfred och Emily av Doris Lessing känns det som att jag börjar i fel ända. Här blir jag bekant med Hemingways tillbakatitt på början av sitt författarskap innan jag lärt känna själva författarskapet. Men nu är det inte främst för författarens skull jag valt boken utan för platsen, staden som skildras. Paris.

"Om du är lycklig nog att som ung ha fått leva i Paris, så fnns staden alltid hos dig vart du än kommer, ty Paris är en fest för livet."(Hemingway i brev till en vän, 1950)

Fast naturligtvis blir jag nyfiken på författarskapet, men också på personen Hemingway som jag vet märkligt lite om. Att det bekymmersfria livet i Paris inte är beständigt påminns jag snabbt om efter en titt i Wikipedia. Kanske håller lyckan inte ens boken ut?

torsdag 11 juni 2009

Abraham B. Yehoshua

Nu kliver jag på boktåget för vidare färd mot Mellanöstern, resans andra anhalt. Jag väljer att läsa Kvinnan i Jerusalem (Brombergs) av Abraham B. Yehoshua, en roman jag tänkt läsa sedan jag först fick ögonen på den. Även denna resa startar med ett kort författarporträtt:

Abraham B. Yehosha föddes 1936 i Jerusalem. Han ägnar sig åt studier i hebreisk litteratur och filosofi för att sedan börja en lärarkarriär. Några år på 60-talet tillbringades i Paris men han är numera professor i litteratur vid universitetet i Haifa. Hans produktion är stor och består av romaner, noveller och pjäser. Yehousas författarskap har belönats med flera litterära priser. Det är en välrenommerad författare. (källa)

I en artikel i Boston Review skriver Ross Feld bl a så här om Yehoshuas böcker

And, most of all, he’s also one of those faintly embarrassing novelists who spends a lot of time down close to his characters’ skinned knees, more at home with their failures than with their successes. This un-Olympian perspective earns him membership in what might be called the Big Baby school of literary genius, the masters of which--Cervantes, Gogol, Chekhov, Svevo, Kawabata, Philip Roth, Skvorecky, Martin Walser--tend to be writers for whose characters the experience of adulthood is wonderously unstable and reversible. Their people live best to blunder, or else to flee.

Another winningly uncool, even gauche, element to Yehoshua’s work is the spring of its formal energies, a bounding zeal to put a book together slightly differently each time. From the start his readers have grown accustomed to chapters setting out in a kind of shadowy mutter, to unassigned personal pronouns, to shifting subaqueous lighting.** (källa, från artikeln har jag också lånat bilden)

Den här intervjun med författaren ska jag återkomma till senare, den verkar avslöja lite mer om boken än vad jag önskar veta så här i början av läsningen.

Men nu - dags att återgå till boken!

**Eftersom jag känner mig lite osäker i texten ovan låter jag Google översätta den. Ta en titt på det här:
Framför allt, han är också en av de svagt pinsamt romanförfattare som tillbringar mycket tid ner nära hans tecken "avhudade knän, mer hemma med sina misslyckanden än med sina framgångar. Detta un-olympiska perspektiv tjänar honom medlemskap i vad som kan kallas Big Baby skola litterära geni, befälhavarna som - Cervantes, Gogol, Tjechov, Svevo, Kawabata, Philip Roth, Skvorecky, Martin Walser - tenderar att vara författare vars tecken erfarenheterna från vuxenlivet är wonderously instabila och reversibel. Dessa människor lever bäst blunder, eller att fly. En annan winningly häftig, även gauche, element till Yehoshua arbete våren sitt formella energikällor, en bounding iver att få en bok tillsammans något annorlunda varje gång. Från början hans läsare har vant att kapitlen som i ett slags SKUGGIG muttra att otilldelad personliga pronomen, till att flytta över subaqueous belysning.

Mer kreativt än glasklart tolkat denna gång...

tisdag 19 maj 2009

Sorgesång s. 35

Den kvällen mindes jag första gången jag såg Goyas Los Caprichos och hur illa till mods jag blivit av bilderna som fått mig att pendla mellan fascination och avsky. Den där skymten jag sett av Mirandas teckning fick mig att tänka på Goya och på monster i allmänhet. Det skrämmande är inte att de är så konstiga utan att de är så välbekanta.

eyes that speak of fjords

Just nu har jag ett alldeles för outvilat huvud för att kunna ta till mig Mircea Cărtărescus Orbitór. Vänster vinge vilket är synd för jag tror jag skulle tycka om den. Men för tillfället är där lite för många ord. Romanen står dock kvar hemma en stund i väntan på att kanske orkas läsas. Väntar gör en hel drös av böcker, uppställda på led, hemlånade inför sommaren. Det är tur det är gratis att låna.

Boken jag plockat upp nu är, passande nog med tanke på hur sverigeaktuell författaren är, är Siri Hustvedts Sorgesång. Den har jag läst så mycket gott om att jag blivit lite orolig för att inte gilla, eller ens komma in i. Undrar om det är strukturen i hennes böcker som gjort att de, trots att jag tyckt väldigt bra om dem, fallit i glömska för mig. Minnet av Ögonbindeln är lite tydligare eftersom jag skrivit om den här. Men de andra? Be mig berätta handlingen och jag tittar tomt framför mig.

I likhet med Bokmania som länkar till några olika Siri-ställen har jag läst artikeln om författaren och stadsdelen Park Slope i Vi läser som nu dykt upp på jobbet. Den passade bra som lunchläsning igår, vi får se om någon låntagare anmärker på eventuella pajrester i artikeluppslaget. Författarna som intervjuas verkar skönt chosefria. I The Guardian finns denna intervju, ganska underhållande skriven. Jag har lite svårt för förekomsten av beskrivningar av utseendet hos författare etc, men här planteras hela Norden i Hustvedt. Det låter rätt roligt (eller är det bara fånigt?):

She has a wonderfully vivid Scandinavian beauty - eyes that speak of fjords, cheekbones that really should be kissed by a sauna-induced glow - yet she looks frail, too, even spectral. She makes you think not of decaf soy lattes but of smelling salts.

Om någon som ska till Kulturhuset ikväll råkar läsa här så önskar jag dig en trevlig kväll!

söndag 17 maj 2009

Bengt Söderhäll heter grundaren av och ordföranden i Stig Dagermansällskapet. Idag intervjuas han i Gefle Dagblad av Kerstin Monk. Jag har hört honom vid några tillfällen, det har handlat sådant som den tidigare pristagaren Ahmed Shamlo eller om uppståndelsen efter att Le Clézio fick Nobelpriset, som bekant var ju Dagermansällskapet först med att prisge honom. Söderhäll är alltid rolig att lyssna på, hans hjärna tycks snabb och han hittar hela tiden nya trådar och intressanta vinklingar vilket gör att han ofta behöver lite mer tid än beräknat på sig. Tyvärr har jag inte haft honom som lärare på högskolan i Gävle men jag kan tänka mig att man går omtumlad ut från träffar med honom.

Om tillkomsten av sällskapet berättar Söderhäll så här:

Anledningen till att Urban Forsgren och jag startade sällskapet var att det var deppigt i bygden. Thuntank gick på grund och spillde olja på våra vackra stränder. Skutskärs bandylag åkte ur allsvenskan. Sågen las ner, den som hade varit världens största. Och dessutom Tjernobyl. Då i maj 1987 startade vi sällskapet.

I intervjun säger han att "Varje morgon är en present" bara det räcker för att inspirera mig. Artikeln finns här för den som vill veta mer om denne eldsjäl.

Bilden ovan har jag lånat från Arbetarbladet.

torsdag 7 maj 2009

Nu fortsätter sökandet efter kunskap om poeten och dramatikern

Edna St. Vincent Millay.

Det framkommer på vissa ställen på nätet att Vincent Millay är att betrakta som en bortglömd författare, kanske stämmer det med verkligheten men förhoppningsvis är hon en mer framträdande gestalt i den amerikanska litteraturhistorieskrivningen än i den svenska. Och förhoppningsvis finns hon i flera andra litteraturvänners medvetande.

Ett par böcker av och om henne har jag nu beställt till mitt bibliotek - Collected Poems respektive Restless spirit av Miriam Gurko. Även Nancy Milford har skrivit om författaren den biografin presenteras här. Det finns tyvärr inget av Vincent Millay översatt till svenska så det återstår att se hur jag fungerar ihop med poesi på engelska.

Poets.org, som jag tycker har en mindre spekulativ ton än vissa andra nättexter, skriver så här om Edna St. Vincent Millay:

"Poet and playwright Edna St. Vincent Millay was born in Rockland, Maine, on February 22, 1892. Her mother, Cora, raised her three daughters on her own after asking her husband to leave the family home in 1899. Cora encouraged her girls to be ambitious and self-sufficient, teaching them an appreciation of music and literature from an early age. In 1912, at her mother's urging, Millay entered her poem "Renascence" into a contest: she won fourth place and publication in The Lyric Year, bringing her immediate acclaim and a scholarship to Vassar. There, she continued to write poetry and became involved in the theater. She also developed intimate relationships with several women while in school, including the English actress Wynne Matthison. In 1917, the year of her graduation, Millay published her first book, Renascence and Other Poems. At the request of Vassar's drama department, she also wrote her first verse play, The Lamp and the Bell (1921), a work about love between women.

Millay, whose friends called her "Vincent," then moved to New York's Greenwich Village, where she led a notoriously Bohemian life. She lived in a nine-foot-wide attic and wrote anything she could find an editor willing to accept. She and the other writers of Greenwich Village were, according to Millay herself, "very, very poor and very, very merry." She joined the Provincetown Players in their early days, and befriended writers such as Witter Bynner, Edmund Wilson, Susan Glaspell, and Floyd Dell, who asked for Millay's hand in marriage. Millay, who was openly bisexual, refused, despite Dell's attempts to persuade her otherwise. That same year Millay published A Few Figs from Thistles (1920), a volume of poetry which drew much attention for its controversial descriptions of female sexuality and feminism. In 1923 her fourth volume of poems, The Harp Weaver, was awarded the Pulitzer Prize. In addition to publishing three plays in verse, Millay also wrote the libretto of one of the few American grand operas, The King's Henchman (1927).

Millay married Eugen Boissevain, a self-proclaimed feminist and widower of Inez Milholland, in 1923. Boissevain gave up his own pursuits to manage Millay's literary career, setting up the readings and public appearances for which Millay grew quite famous. According to Millay's own accounts, the couple acted liked two bachelors, remaining "sexually open" throughout their twenty-six-year marriage, which ended with Boissevain's death in 1949. Edna St. Vincent Millay died in 1950."

Ett par dikter får avsluta kvällens inlägg:

Afternoon on a Hill

I will be the gladdest thing
Under the sun!
I will touch a hundred flowers
And not pick one.
I will look at cliffs and clouds
With quiet eyes,
Watch the wind bow down the grass,
And the grass rise.
And when lights begin to show
Up from the town,
I will mark which must be mine,
And then start down!

Och naturligtvis, fast tyvärr är det inte förfataren själv som läser:


Tack Ingrid för att du ledde mig hit!

fredag 1 maj 2009

Författarcitat

Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Några ord av Edith Södergran ur inledningen till Septemberlyran (1918). Jag tänker på dem när jag ser dokumentären om Mare Kandre. Någon slags obändig tro på den egna förmågan. Ändå svärtan.

Mera Södergran:

Till fots
fick jag gå genom solsystemen,
innan jag fann den första tråden av min röda dräkt.
Jag anar ren mig själv.
Någonstädes i rymden hänger mitt hjärta,
gnistor strömma ifrån det, skakande luften,
till andra måttlösa hjärtan.
(Rosenaltaret 1919)

onsdag 29 april 2009

Nu drar jag

Vad ska man göra en dag som denna, när förkylningen intagit näsa huvud bihålor, om inte resa? Jag drar nu, jorden runt, med start i Rumänien. Bibliotekskortet är packat, bloggen är vaken och boken bredvid mig.

Herta Müllers roman Hjärtdjur är först ut i min del av läsprojektet. Men Müller - vem är hon? Jag vet att hennes namn figurerar i nobelprissammanhang, av den anledningen har jag tidigare påbörjat en annan bok av henne. Just den föll mig dock inte i smaken men lusten att läsa henne finns kvar så därför var valet lätt att göra. Men vad mer?

Enligt Müllers svenska förlag Wahlström & Widstrand föddes författaren 1953 i Rumänien, tillhörande en tyskspråkig minoritet.

Hon lämnade sin by för att studera tysk och rumänsk litteratur på Timisoara universitetet. Där blev hon en del av "Aktionsgruppe Banat", en grupp med idealistiska rumänsk-tyska skribenter som strävade efter uttrycksfrihet under Ceausescudiktaturen. När hon avslutat sina studier anställdes hon som översättare på en fabrik som tillverkade maskiner, men hon avskedades då hon vägrade att samarbeta med säkerhetspolisen. (källa)

Hon tvingades gå i exil 1987 efter att hennes böcker förbjudits och lever sedan dess i Berlin. I böckerna är hennes erfarenhet som tillhörande en minoritet ett återkommande tema, tillsammans med detta att leva i Rumänien under Ceauşescus regim.

Jag minns dem så väl - först bilderna från 1989 på det skjutna diktatorsparet, sedan bilderna på de lidande instängda barnen. För alltid etsade på näthinnan. Det måste vara svårt kringgå eller komma undan minnena från regimen som författare.

Om sitt "val" av ämnen säger Müller i en intervju i Dagens nyheter, 050519

- Jag väljer inte teman, de söker upp mig. Om man inte känner så behöver man inte skriva. Det finns ju tillräckligt med böcker.

I samma intervju berättar hon om sitt skrivande:

- [...] jag skriver för att jag har vant mig vid det. För att skrivandet gör världen mer begriplig. Jag har aldrig skrivit för att jag ville bli författare, säger hon och fingrar på högen med "Kungen bugar och dödar" framför henne. (källa)

Om stilen i hennes böcker berättar Wahlström & Widstrand:

Müllers verk karakteriseras av ett rent, poetiskt språk och metonymiska metaforer som återkommer och utvecklas genom hennes berättelser. Förtryckartemat lättas upp av hennes vackra prosa och av humoristiska glimtar i hennes bildspråk. (källa)

Redan när jag lånar hem boken vet jag att det finns en viss risk för att jag inte kommer att läsa ut den. Jag inbillar mig att det är lite för poetiskt för mig, lite för vagt. Men så börjar jag läsa och faktiskt just i den här boken kan jag sätta fingret exakt på den mening som får mig att ge den min allra mesta uppmärksamhet. Jag kommer att läsa ut den och jag tror jag kommer att tycka om den.

Nu är jag nyfiken på vilka som åker bokvägen till Herta Müllers Rumänien med mig.

*Bild från Wahlström & Widstrand, fotograf Hanser verlag

lördag 11 april 2009

Om författaren

vars roman jag just börjat läsa skriver Göran Hägg i sitt förord så här:

Han kan ännu ena ögonblicket av en beundrande lärjunge som Sven Delblanc lanseras som ett inhemskt alternativ till Joyce och Kafka, för att i nästa stund av Lars Forssell anklagas för poserande publikfrieri och liknas vid en liten hund som tigger socker.

Vilken författare kan det tänkas handla om?

Ledtråd: Har skrivit om farmor.

lördag 28 mars 2009

Amerikanare

Morgongrusiga ögon en jobbarlördag. Längtan till Roths vindlande meningar. Boken i väskan - pausläsning, bussläsning.

Amerikanska författare har aldrig lockat mig som nu. Auster, Hustvedt, Miller R, Yates. Nu Roth, Miller S, Morrison och så Singer, ständigt återkommande.

Auster tillägnar Don de Lillo Leviatan, Roth skriver Spökskrivaren till Milan Kundera. Det hänger ihop. Kundera - som jag läste för något som börjar likna länge sedan.

Smarta berättare triggar mig, säger något om världen som jag lever i, förundras över och skräms av.

Jag vill hellre läsa än skriva nu. Men läser gör vi ju inte på jobbet, vi biblioteksmänniskor. Däremot släcker vi förstås lyset ikväll. Earth Hour.

tisdag 24 mars 2009

Bookpaths

En fråga hos Spectatia om litterära kartor ledde mig till Bookpaths. Här finns intressanta texter med kopplingar mellan plats och litteratur, författare och plats. En perfekt sida också för dig som, liksom jag, gillar att båda läsa och resa. I texterna finns som exempel utdrag ur författarintervjuer som handlar om platsen, med länk till ursprungsartiklarna. Imponeras av bredd, djup och engagemang.

Under hösten läste jag några författare från Nigeria, därför är jag intresserad av vad som står under rubriken för det landet. Och så är jag kär i Italien. Tittar också nyfiket på vad som refereras till från de nordiska länderna - mycket Per Petterson under Norge-rubriken, Läckberg representerar tillsammans med Linné, Lagerlöf och Lindgren just nu Sverige.

Här finns mycket intressant, det blir lätt att fastna i bloggen skriven av den påfallande anonyma Donna McIlvaine. Om syftet med bloggen står att: "She hopes that bringing together books and place will encourage an appreciation for all places on earth."