måndag 4 april 2016
En Puckad lista
Mördaren ljuger inte ensam (1949)
Farligt att förtära (1950)
Inte flera mord (1951)
En skugga blott (1952)
Rosor, kyssar döden (1953)
Tragedi på en lantkyrkogård (1954)
Se döden på dig väntar (1955)
Mörkögda augustinatt (1956)
Vår sång blir stum (1960)
En främmande man (1962)
För listan har jag haft god hjälp av den här sidan som sammanfattar handlingen i Langs böcker som sträcker sig från 40- till 90-tal (!). Ett tips är att läsa listan kisande eftersom såväl mordoffer som mördare namnges.
Måste bara lägga till att det är riktigt roligt och inspirerande att det någonstans i landet sitter en till bokbloggare som också drabbats av Langfeber!
Vurmen fortsätter.
söndag 13 oktober 2013
Ute ur tiden
lördag 23 februari 2013
Stjärnbilder
lördag 26 maj 2012
Fem gånger författare - igår i Gävle
Efter en lite knölig introduktion fick han äntligen ordet och började berätta kring temat att skriva för scenen, och om dess eventuella olikheter jämfört med att författa romaner. Ingången till teatern har inte varit självklar för Khemiri, och han bryter medvetet mot det förväntade genom att som i Invasion! låta några till synes vanliga (men ändå ovanliga) teaterbesökare störa det som utspelas på scenen, för att sedan göra just invasion och ta över. Jag har läst Invasion! som finns i samlingen med samma namn. Fem gånger Gud har jag både läst och sett på scenen. Jag tror inte Khemiri säger namnet Brecht, men nu i efterhand tänker jag på hans distanseringseffekter. Ett drama som inte berörs och som jag bara läst om är Apatiska för nybörjare, det hade varit intressant höra något om hur man närmar sig ett sådant plågsamt ämne, apatiska flyktingbarn.
Även den här gången var det roligt och intressant att höra Khemiri prata om sitt skrivande, och dela med sig av sina tankar kring de egna teatertexterna, där ljudet, hur det låter, har en alldeles speciell betydelse. Som avslutning fick vi ta del av en text skriven efter självmordsattentatet i Stockholm, som jag tror jag läst tidigare. Tankeväckande och starkt och en fin avslutning av hans del.
Därpå följde en uppläsning av det lite mer lokala författarnätverket BLÄCK. Helen Rådberg, Anna Jörgensdotter, Viveca Sjögren och Anna-Clara Tidholm bjöd på nyskrivna texter. Särskilt stycket ur Jörgensdotters pågående verk om den svenska konstnären Ester Henning väckte mitt intresse. En konstnär som, läser jag mig till på Wikipedia, tillbringade många år på sjukhus. Texten som författaren läser har en ton som får mig att tänka på Sara Stridsberg, kanske är Jörgensdotter på väg mot ett än mer avskalat språk? Jag ser fram emot något starkt, och beundrar detta att vi i publiken släpps in i det pågående arbetet.
Anna-Clara Tidholm lockade fram många skratt med sin samplade berättelse med ingredienser från texter om personlig marknadsföring och matjournalistik. Mycket underhållande och rätt i tiden!
Litterärt mätta och belåtna trampade vi hem på våra racercyklar genom sommarkvällen. Det var skönt få vara med om en sådan här sak i Gävle, utan att själv på något sätt vara inblandad som arrangör. Att vara vanlig publik, sitta tillbakalutat och bara lyssna. En fråga kvarstår dock - vad skulle blädderblocket på scenen ha använts till?
måndag 19 oktober 2009
0 rätt
Övriga
Städerna inuti Hall av Johannes Anyuru
Hotel Galicja av Per Agne Erkelius
Den siste greken av Aris Fioretos
Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar av Ann Jäderlund
De fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg
Fioretos roman står ganska högt på min evighetslånga läslista.
Nya spekulationer tar vid - vem vinner?
torsdag 8 oktober 2009
”som med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap”.
Nyss smet jag ifrån mediapådraget på mitt bibliotek dit både lokala tidningar och tv letat sig. Fotografen sprang efter mig till hyllan när jag ilade iväg för att plocka fram Herta Müllers böcker. Det blev ju inte en ny författare att lära känna - men oj vad roligt att akademien valt just denna!
Hjärtdjur - var en stark läsupplevelse som jag tyckte mycket om. Här skriver jag om den. Om författaren skriver jag här, nu med tillägget att hon är årets nobelpristagare.
Bland vänner som jag är här kan jag inte låta bli att nämna Gefle Dagblads artikel från deras besök på biblioteket. Den har fått rubriken "Då blev det fart på bibliotekarierna". Detta låter som en beskrivning av tomtens julverkstad:
Någon plockar fram de böcker av Herta Müller som finns på hyllorna i biblioteket. En annan springer ner i lagret och hämtar böcker av henne. En tredje fäster utskrifter om författaren på väggen ovanför den mobila hylla där hennes böcker har placerats.
måndag 28 september 2009
Jag har en liten samling
Erland Josephson har rösten i behåll medan hans kropp skakas och slits av Parkinsons sjukdom. Att skådespelaren haft kropp och röst som sitt instrument verkar vara en fördel i arbetet mot sjukdomen men samtidigt tänker jag "vilken sorg", fast den mer negativa inställningen verkar Erland Josephson befriad från. I hemmet, där dokumentären tar plats, strömmar människor förbi - vänner och familj - det mumsas choklad och pratas morgonångest med Kristina Lugn. Skådespelaren har en humor som han menar många farit illa av, men så som den kommer fram här och på andra ställen känns dem mest varm och självironisk. Jag tittar nu också på en intervju i Babel där Erland Josephson sammanförs med Jonas Karlsson och Livia Millhagen som spelar i Dramatens uppsättning av Scener ur ett äktenskap. Erland Josephson är ju också författare till romaner, pjäser, självbiografier etc. Hans Självporträtt (1993) reserverar jag snabbt på biblioteket, före alla andra kulturtanter.
Apropå Kristina Lugn kommer jag att tänka på en titel av henne Bekantskap önskas med äldre bildad herre. Fast jag är mer än nöjd med min mer jämnårige make...
lördag 12 september 2009
Åren går...
Vad tycker du om gamla människor?
–Jag är ju själv en gammal tant på många sätt. En stor del av mig är en kulturkofta. Jag är nog den bästa kulturkoftan jag känner. Jag sitter på caféer och läser mina böcker. En del av mig längtar efter att bli gammal, att kunna pusta ut. Jag tänker också på åldrandet i relation till skrivandet. Jag har tittat tillbaka på det jag har skrivit och försökt hitta det där hundraprocentiga, när man var som bäst.
Han säger förstås annat också.
Khemiris pjäs Vi som är hundra har premiär på Göteborgs stadsteater den 18 september. Kanske får ett teaterbesök rum under bokmässedagarna?
onsdag 5 augusti 2009
Notering för minnet - Jordahl skriver liv i Key
En intressant iakttagelse gör Jordahl med följande ord:
Jag har funderat över varför man aldrig visar henne som ung på bild. Det gör man ju med Strindberg. Men man vill nog ha henne som den där robusta tanten – asexuell
Nej, inte kan jag minnas någon bild i tryck av Key som ung... Tål att tänka på. Lena K E:s kommentar här nedanför gör att jag febrilt letar runt på nätet efter en ungdomsbild. Mest hittar jag den där vi alla känner - den äldre damen, grått nästan vitt hår i knut och ett lite bistert ansikte. Men så hittar jag den här bilden:

onsdag 17 juni 2009
"Les pommes à l'huile

"Om du är lycklig nog att som ung ha fått leva i Paris, så fnns staden alltid hos dig vart du än kommer, ty Paris är en fest för livet."(Hemingway i brev till en vän, 1950)
Fast naturligtvis blir jag nyfiken på författarskapet, men också på personen Hemingway som jag vet märkligt lite om. Att det bekymmersfria livet i Paris inte är beständigt påminns jag snabbt om efter en titt i Wikipedia. Kanske håller lyckan inte ens boken ut?
torsdag 11 juni 2009
Abraham B. Yehoshua

Another winningly uncool, even gauche, element to Yehoshua’s work is the spring of its formal energies, a bounding zeal to put a book together slightly differently each time. From the start his readers have grown accustomed to chapters setting out in a kind of shadowy mutter, to unassigned personal pronouns, to shifting subaqueous lighting.** (källa, från artikeln har jag också lånat bilden)
Men nu - dags att återgå till boken!
**Eftersom jag känner mig lite osäker i texten ovan låter jag Google översätta den. Ta en titt på det här:
Mer kreativt än glasklart tolkat denna gång...
tisdag 19 maj 2009
Sorgesång s. 35

eyes that speak of fjords
Boken jag plockat upp nu är, passande nog med tanke på hur sverigeaktuell författaren är, är Siri Hustvedts Sorgesång. Den har jag läst så mycket gott om att jag blivit lite orolig för att inte gilla, eller ens komma in i. Undrar om det är strukturen i hennes böcker som gjort att de, trots att jag tyckt väldigt bra om dem, fallit i glömska för mig. Minnet av Ögonbindeln är lite tydligare eftersom jag skrivit om den här. Men de andra? Be mig berätta handlingen och jag tittar tomt framför mig.
I likhet med Bokmania som länkar till några olika Siri-ställen har jag läst artikeln om författaren och stadsdelen Park Slope i Vi läser som nu dykt upp på jobbet. Den passade bra som lunchläsning igår, vi får se om någon låntagare anmärker på eventuella pajrester i artikeluppslaget. Författarna som intervjuas verkar skönt chosefria. I The Guardian finns denna intervju, ganska underhållande skriven. Jag har lite svårt för förekomsten av beskrivningar av utseendet hos författare etc, men här planteras hela Norden i Hustvedt. Det låter rätt roligt (eller är det bara fånigt?):
She has a wonderfully vivid Scandinavian beauty - eyes that speak of fjords, cheekbones that really should be kissed by a sauna-induced glow - yet she looks frail, too, even spectral. She makes you think not of decaf soy lattes but of smelling salts.
Om någon som ska till Kulturhuset ikväll råkar läsa här så önskar jag dig en trevlig kväll!
söndag 17 maj 2009

torsdag 7 maj 2009
Nu fortsätter sökandet efter kunskap om poeten och dramatikern
Det framkommer på vissa ställen på nätet att Vincent Millay är att betrakta som en bortglömd författare, kanske stämmer det med verkligheten men förhoppningsvis är hon en mer framträdande gestalt i den amerikanska litteraturhistorieskrivningen än i den svenska. Och förhoppningsvis finns hon i flera andra litteraturvänners medvetande.
Ett par böcker av och om henne har jag nu beställt till mitt bibliotek - Collected Poems respektive Restless spirit av Miriam Gurko. Även Nancy Milford har skrivit om författaren den biografin presenteras här. Det finns tyvärr inget av Vincent Millay översatt till svenska så det återstår att se hur jag fungerar ihop med poesi på engelska.
Poets.org, som jag tycker har en mindre spekulativ ton än vissa andra nättexter, skriver så här om Edna St. Vincent Millay:
"Poet and playwright Edna St. Vincent Millay was born in Rockland, Maine, on February 22, 1892. Her mother, Cora, raised her three daughters on her own after asking her husband to leave the family home in 1899. Cora encouraged her girls to be ambitious and self-sufficient, teaching them an appreciation of music and literature from an early age. In 1912, at her mother's urging, Millay entered her poem "Renascence" into a contest: she won fourth place and publication in The Lyric Year, bringing her immediate acclaim and a scholarship to Vassar. There, she continued to write poetry and became involved in the theater. She also developed intimate relationships with several women while in school, including the English actress Wynne Matthison. In 1917, the year of her graduation, Millay published her first book, Renascence and Other Poems. At the request of Vassar's drama department, she also wrote her first verse play, The Lamp and the Bell (1921), a work about love between women.
Millay, whose friends called her "Vincent," then moved to New York's Greenwich Village, where she led a notoriously Bohemian life. She lived in a nine-foot-wide attic and wrote anything she could find an editor willing to accept. She and the other writers of Greenwich Village were, according to Millay herself, "very, very poor and very, very merry." She joined the Provincetown Players in their early days, and befriended writers such as Witter Bynner, Edmund Wilson, Susan Glaspell, and Floyd Dell, who asked for Millay's hand in marriage. Millay, who was openly bisexual, refused, despite Dell's attempts to persuade her otherwise. That same year Millay published A Few Figs from Thistles (1920), a volume of poetry which drew much attention for its controversial descriptions of female sexuality and feminism. In 1923 her fourth volume of poems, The Harp Weaver, was awarded the Pulitzer Prize. In addition to publishing three plays in verse, Millay also wrote the libretto of one of the few American grand operas, The King's Henchman (1927).
Millay married Eugen Boissevain, a self-proclaimed feminist and widower of Inez Milholland, in 1923. Boissevain gave up his own pursuits to manage Millay's literary career, setting up the readings and public appearances for which Millay grew quite famous. According to Millay's own accounts, the couple acted liked two bachelors, remaining "sexually open" throughout their twenty-six-year marriage, which ended with Boissevain's death in 1949. Edna St. Vincent Millay died in 1950."
Ett par dikter får avsluta kvällens inlägg:
Afternoon on a Hill
I will be the gladdest thing
Under the sun!
I will touch a hundred flowers
And not pick one.
I will look at cliffs and clouds
With quiet eyes,
Watch the wind bow down the grass,
And the grass rise.
And when lights begin to show
Up from the town,
I will mark which must be mine,
And then start down!
Och naturligtvis, fast tyvärr är det inte förfataren själv som läser:
Tack Ingrid för att du ledde mig hit!
fredag 1 maj 2009
Författarcitat
Några ord av Edith Södergran ur inledningen till Septemberlyran (1918). Jag tänker på dem när jag ser dokumentären om Mare Kandre. Någon slags obändig tro på den egna förmågan. Ändå svärtan.
Mera Södergran:
Till fots
onsdag 29 april 2009
Nu drar jag
Herta Müllers roman Hjärtdjur är först ut i min del av läsprojektet. Men Müller - vem är hon? Jag vet att hennes namn figurerar i nobelprissammanhang, av den anledningen har jag tidigare påbörjat en annan bok av henne. Just den föll mig dock inte i smaken men lusten att läsa henne finns kvar så därför var valet lätt att göra. Men vad mer?
Enligt Müllers svenska förlag Wahlström & Widstrand föddes författaren 1953 i Rumänien, tillhörande en tyskspråkig minoritet.
Hon lämnade sin by för att studera tysk och rumänsk litteratur på Timisoara universitetet. Där blev hon en del av "Aktionsgruppe Banat", en grupp med idealistiska rumänsk-tyska skribenter som strävade efter uttrycksfrihet under Ceausescudiktaturen. När hon avslutat sina studier anställdes hon som översättare på en fabrik som tillverkade maskiner, men hon avskedades då hon vägrade att samarbeta med säkerhetspolisen. (källa)
Hon tvingades gå i exil 1987 efter att hennes böcker förbjudits och lever sedan dess i Berlin. I böckerna är hennes erfarenhet som tillhörande en minoritet ett återkommande tema, tillsammans med detta att leva i Rumänien under Ceauşescus regim.
Jag minns dem så väl - först bilderna från 1989 på det skjutna diktatorsparet, sedan bilderna på de lidande instängda barnen. För alltid etsade på näthinnan. Det måste vara svårt kringgå eller komma undan minnena från regimen som författare.
Om sitt "val" av ämnen säger Müller i en intervju i Dagens nyheter, 050519
- Jag väljer inte teman, de söker upp mig. Om man inte känner så behöver man inte skriva. Det finns ju tillräckligt med böcker.
I samma intervju berättar hon om sitt skrivande:
- [...] jag skriver för att jag har vant mig vid det. För att skrivandet gör världen mer begriplig. Jag har aldrig skrivit för att jag ville bli författare, säger hon och fingrar på högen med "Kungen bugar och dödar" framför henne. (källa)
Om stilen i hennes böcker berättar Wahlström & Widstrand:
Müllers verk karakteriseras av ett rent, poetiskt språk och metonymiska metaforer som återkommer och utvecklas genom hennes berättelser. Förtryckartemat lättas upp av hennes vackra prosa och av humoristiska glimtar i hennes bildspråk. (källa)
Redan när jag lånar hem boken vet jag att det finns en viss risk för att jag inte kommer att läsa ut den. Jag inbillar mig att det är lite för poetiskt för mig, lite för vagt. Men så börjar jag läsa och faktiskt just i den här boken kan jag sätta fingret exakt på den mening som får mig att ge den min allra mesta uppmärksamhet. Jag kommer att läsa ut den och jag tror jag kommer att tycka om den.
Nu är jag nyfiken på vilka som åker bokvägen till Herta Müllers Rumänien med mig.
*Bild från Wahlström & Widstrand, fotograf Hanser verlag
lördag 11 april 2009
Om författaren
Han kan ännu ena ögonblicket av en beundrande lärjunge som Sven Delblanc lanseras som ett inhemskt alternativ till Joyce och Kafka, för att i nästa stund av Lars Forssell anklagas för poserande publikfrieri och liknas vid en liten hund som tigger socker.
Vilken författare kan det tänkas handla om?
Ledtråd: Har skrivit om farmor.
lördag 28 mars 2009
Amerikanare
Auster tillägnar Don de Lillo Leviatan, Roth skriver Spökskrivaren till Milan Kundera. Det hänger ihop. Kundera - som jag läste för något som börjar likna länge sedan.
Smarta berättare triggar mig, säger något om världen som jag lever i, förundras över och skräms av.
Jag vill hellre läsa än skriva nu. Men läser gör vi ju inte på jobbet, vi biblioteksmänniskor. Däremot släcker vi förstås lyset ikväll. Earth Hour.
tisdag 24 mars 2009
Bookpaths
Under hösten läste jag några författare från Nigeria, därför är jag intresserad av vad som står under rubriken för det landet. Och så är jag kär i Italien. Tittar också nyfiket på vad som refereras till från de nordiska länderna - mycket Per Petterson under Norge-rubriken, Läckberg representerar tillsammans med Linné, Lagerlöf och Lindgren just nu Sverige.
Här finns mycket intressant, det blir lätt att fastna i bloggen skriven av den påfallande anonyma Donna McIlvaine. Om syftet med bloggen står att: "She hopes that bringing together books and place will encourage an appreciation for all places on earth."