Igår kväll avslutade jag Doris Lessings roman Alfred och Emily som gavs ut 2008, året efter författaren mottog Nobelpriset. Här ett citat, för att återkoppla till avreaktionen här nedan (därmed inte sagt att jag är Lessings största bundsförvant, men kanske är hon något på spåret. Om jag minns rätt fick hon ta emot en del kritik för sin nobelföreläsning "On not winning the Nobel prize" för att hennes inställning syntes lite mossig.):
Vad som slår en var att alla var så belästa - anmärkningsvärt belästa i jämförelse med idag. Nu för tiden när intellektet ruttnar av teve eller internet är det inte ovanligt att få höra en kritiker - uppenbarligen med stolthet - säga att han eller hon inte står ut med att läsa Krig och fred för att den är för lång eller Odysseus för att den är för svår. Då för tiden skulle det aldrig ha fallit en bokläsare in att förklara sig oförmögen att komma igenom ett verk.
Ja, ja nog om det.
Citatet speglar tiden runt andra världskriget då Lessing är i 20-års åldern. Men till större delen handlar boken om hennes föräldrar som också bildar titeln. Första halvan av romanen utgörs av en påhittad historia om hur föräldrarnas liv skulle ha kunnat vara. Här lever de i England, deras banor korsas men de bildar aldrig par. Emily arbetar som sköterska och viger sedan sitt liv åt att starta upp skolor för fattiga barn. Hon har en fot i staden och en på landsbygden. På landet lever Alfred sitt liv, som lyckligt gift gårdsarbetare. Till skillnad från verklighetens Emily får den påhittade aldrig några barn. Lessing har givit sina föräldrar ett, ur sina ögon, bättre liv.
I verkligeheten levde de i Sydrhodesia, dagens Zimbabwe, till större delen på en undermålig farm. Relationen mellan mor och dotter är komplicerad och modern framställs som minst sagt instabil. Pappan får diabetes och lider dessutom av sina minnen från första världskrigets skyttegravar vilket gör att även han är en svår människa att leva med. Det är ingen munter bild som ges av familjen Lessing. Men om relationerna inom familjen och om livet i Sydrhodesia, om förhållandet mellan svarta och vita - mellan arbetsgivare och anställd - berättas på ett starkt sätt.
Författaren upprepar sig då och då, något hon återkommer är t ex hur det hade kunnat se ut om de hade tillgång till dagens diabetesvård. I de avslutande kapitlen kommer hennes egna uppfattningar och värderingar fram, hon frångår det linjära berättandet och reflekterar över de situationer som beskrivs på ett annat sätt än i bokens första halva där berättaren var mindre framträdande. Min uppfattning av det jag läser är att Lessing försöker hinna säga så mycket som möjligt - och det vore inte så konstigt eftersom hon är inne på sitt 90:e levnadsår. Reflektionerna är i bland lite naiva, lite stelbenta men det är ändå svårt att inte låta sig charmeras av texten, det är ett kanske slutdokument av en stor författare. Särskilt bra tycker jag om den bild hon ger av sin ingång i den litterära världen. Här radas titlar och författare från det egna barndomsbiblioteket upp - sin beläsenhet kan hon nog ändå tacka sin mor för som försåg hemmet med böcker. Vissa saker ändras tydligen aldrig. Så här sades det till den tidens matvägrande eller matklena barn:
"Tänk på de svältande barnen i Indien" - vid den här tiden fanns maten i den afrikanska delen av världen.
När jag läste Alfred och Emily kände jag starkt att det här är en bok för oss som har följt Lessing. Den upprepar sig lite som du säger, men hjälper mig som är ett stort fan att fylla i luckorna och göra bilden fylligare och bredare. Jag skulle inte sätta den i händerna på en som inte läst henne förr.
SvaraRaderaOch jag har bara läst några enstaka böcker av henne så kanske hade boken betytt mer för mig om jag var mer välbekant med författarskapet.
SvaraRaderaAngående din andra kommentar - tidigare bloggade jag om formuleringen, angående Middlesex m fl: "Det är en bästsäljare, trots att den är litterär och bjuder motstånd." för vad då "trots"... kanske är tanken om läsaren inte alltid alldeles hög?