I går såg jag om filmen

I andras ögon eller i original Le goût des autres. Den är gjord 1999 av Agnès Jaoui, en av dessa multibegåvade människor. Hon skriver manus, regisserar, skådespelar och gör fin musik.

I I andras ögon följer den medelålders företagsledaren, monsieur Castella, motvilligt med till operan, detta är inte hans preferens när det gäller underhållning. Men han sitter helt förtrollad under föreställningen medan hans fru suckar vid hans sida. Nu har den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, tillika Castellas lärare i engelska, en viss inverkan på honom men för mig som ser mannens känslor gestaltas kommer insikten att det är allra första gången han verkligen känner något på riktigt.

Mannen närmar sig kvinnan och kretsen kring henne. De driver med Castella, de driver med hans okultiverade sinne. En tragikomisk scen är när kulturnissarna runt bordet nämner ett gäng svenska dramatiker - Strindberg, Dagerman, Norén - och får Castella att tro det är riktiga lustigkurrar.

Men det nyvakna kulturintresset går djupare än så. Castella intresserar sig för konst och litteratur förutom för teater och vågar samtidigt visa sin okunnighet om det han ser eller läser. Det är befriande att möta en man som så ärligt närmar sig de sköna konsterna som annars varit okända för honom. Filmen visar på ett fint och övertygande sätt hur starka upplevelser av kultur på ett totalt sätt kan gripa in i och förändra människors liv.

Det finns en bihistoria också i vilken Jaoui agerar men det är berättelsen om Castella jag minns sedan jag såg filmen på bio, det är också den som gör starkast intryck på mig nu.

Manus har Jaoui skrivit tillsammans med Jean-Pierre Bacri som spelar Castella. De båda har tillsammans också gjort Se mig eller Comme une image från 2004. Även det är en film jag minns som väldigt bra. De spelar dock inte par i de filmer jag sett men är däremot ett par i verkliga livet. Deras båda budskapsbärande filmer ser jag som läsvänliga, det är berättelser som skulle göra sig väl i bokform.

Om att leva och arbeta ihop säger Jaoui i en intervju i SvD så här:
-Vi arbetar var för sig. Klockan tre varje dag har vi möten i våra favoritfåtöljer. Då jämför vi idéer som vi har skrivit ner i varsitt block. Och så utbyter vi åsikter. Så enkelt är det. Och svårt.


Lena K E påminner i sin kommentar om att även Drottningen vänder blad är spunnen kring temat konstens/litteraturens kraft. Och visst har jag den i åtanke när jag ser filmen. Filmen går dock, till skillnad från boken, rätt in i mitt hjärta. Vi har fortfarande inte riktigt kommit sams, boken och jag.