Mina historiekunskaper

är inget vidare. Jag skyller på skolan för jag minns inte att vi på något stadium kom längre än till tiden strax efter andra världskriget. Därför får jag i år en julklapp av mig själv för att få bättre kännedom om världen. Bonniers världshistoria ligger inhandlad bredvid mig på skrivbordet. Det är förstås både snuttigt och pluttigt att klämma världshistorien på drygt 560 sidor men den kommer förhoppningsvis att ge mig en saknad överblick. Och kanske kan jag få grepp om vad Falklandskriget egentligen var, för att nämna en av mina historiska luckor. Sammanhang kanske klarnar, den världsomspännande berättelsen blir mer komplett. Det känns som en skyldighet att veta vad som hände då, förut, innan jag blev ett frö i världen.

När jag lyssnade på Gunilla Kindstrand tidigare i höstas refererade hon till ett samtal med jag minns inte vem. De hade i alla fall kommit att tala om just berättelser och samband. Mannen hon talade med menade att den ekonomiska krisen får alla att svaja, flacka med blicken och känna sig allmänt förvirrade därför att det ännu inte finns någon berättelse om det. På samma sätt med klimathotet - det finns ingen berättelse som sätter in dess skeenden i ett sammanhang, som berättar vad som sker. Och det skrämmer oss. Vi behöver goda berättelser som håller ihop oss och världen.

När jag tittar i mina anteckningar från Kindstrands föreläsning, eller inspirerande prat, ser jag att hon inledde med att prata lite om Drottningen vänder blad. Hon tog den som exempel på hur vi läser - vi har frångått läsning som något som gör oss till bättre människor, friskare etc. Själva nyttoaspekten är till viss del utbytt. Kindstrand pratade istället om läsningen som subversiv kraft genom vilken vi kommer i kontakt med det svarta och mörka. Läsning handlar om hur vi definierar oss själva, eller kanske att vi definierar oss själva genom det vi läser.

I timmar skulle jag kunna sitta och lyssna till Gunilla Kindstrand, höra henne prata om litteratur ur olika synvinklar.