Med läsning öd ej tiden bort,

Vårt kön så föga det behöver;
Och skall du läsa, gör det kort.
att såsen ej må fräsa över.

Några verser ur Anna-Maria Lenngrens kanske ironiska dikt Några ord till min k. Dotter, i fall jag hade någon, skriven 1798 som jag tänker på när jag läser Alan Bennetts kortroman Drottningen vänder blad.

Drottningen läser för pliktens skull, för att veta hur människorna i hennes rike och i omvärlden har det. En bieffekt är det nöje läsningen ger. Så motiverar hon i alla fall den myckna läsningen för sig själv. Läsningen gör dock inte att drottningen försummar sina husliga plikter, de har hon aldrig behövt befatta sig med. Den slumpartade och passionerade läsningen blir istället till ett hot mot de plikter hon utför i det offentliga, den blir ett hot mot det sociala spelet.

Drottningens familj tycker däremot att hon blir mer känslig, mindre kritisk i takt med att läsningen ökar. Hon går alltmer in i en privat sfär och överger till viss del intresset för den offentliga. Hennes nya intresse är enligt hennes högra hand Sir Kevin alltför "själviskt". Drottningens väg är motsatt den som kvinnor historiskt sett vandrat, som gått från privat till offentlig sfär. Men det drottningen gör uppfattas lika fullt som något avvikande, något som stör ordningen. Hennes agerande blir inte längre förutsägbart. Hon blir lite mer människa, lite mindre drottning.

Men att läsa är att konsumera andra människors historier, andra personers fiktiva eller reella liv. Drottningen väljer att själv skriva, att börja skapa. Hon gör det i smyg, som en Jane Austen gömmer hon snabbt undan sina papper när någon annan närmar sig. Som Austen lever drottningen mitt i - utan att ha någon egentlig rumslig privat sfär. Hennes skrivande kan när som helst brytas av medarbetare eller andra besökare. I all sin prakt och i sitt stora slott saknar drottningen ett eget rum. Kanske är det läsandet och skrivandet som ändå förmår drottningen att ta makten över sitt liv? Att vända blad.

Jag har läst om boken att det är en varm och mysig historia. Men hos mig lämnar den en ganska sorglig känsla. Drottningen ensam i allt hon gör agerar trots sin läsning som om människor inte betyder något för henne. Det är en kall kärlekslös miljö som skildras där böckerna och hundarna är det som skänker värme och villkorslös kärlek. Ser framför mig en uppföljare till filmen The Queen som kom för några år sedan. Är det kanske dags för porträttlika Helen Mirren att dra på sig drottningperuken och greppa en bok?
____________

Signes kommentar nedan får mig att titta på min lista över senast lästa böcker. Det är inte mycket där som är muntert... Undrar hur mycket en läsupplevelse, den om drottningen t ex, präglas av nyss innan lästa böcker? Om jag är inställd på mer tunga saker i texterna och så får en godbit i min hand ser jag då bara mörkret i den senare? Så vad nu? Falkenlands Vinterträdgården eller Oksanens Baby Jane?