avbryts eftersom kortromanen känns alldeles för smärtsam. Istället tar jag mig an det som blir årets sista bok - Den larmande hopens dal av Erik Andersson. Den ger mig ett mer lättsamt slut på läsåret. Andersson presenterar mig för Ina Ljung, ung journalist som får jobb på Varas Värn, en liten dagstidning i Västergötland. Här stiftar hon snabbt bekantskap med tidningens invecklade men intrikata arbetsstruktur.
Ina påverkas av människorna hon möter under sina mer eller mindre besynnerliga arbetspass och hon påverkar i sin tur dem. I bygden finns ett stort intresse för historien, för bynamns och gårdars ursprung. Människorna lever långt från de maktcentrum de styrs av men har ett egen vilja och ett eget förhållningssätt till saker och ting. Ina blir mer indragen än hon tror då till och med hennes drömmar som kommer till henne om natten i det hyrda eternithuset handlar om Västgötarna.
Jag skrattar inte högt när jag läser men det är underhållning och för mig som tillbringat ett par år i Borås är det rätt roligt se ortsnamn från den tiden dyka upp här. Andersson har en egen ton, en egen stil men den får mig att tänka på Torgny Lindgren. Det är något med det här lokala med det lilla samhället i det stora. Det är något med de absurda berättelserna, med berättarglädjen.
Jag läser boken snabbt, inte helt koncentrerad. När jag traskar hem från jobbet tänker jag "de här människorna borde någon skriva en roman om". Så slår det mig att ju är precis vad Andersson gjort. Så tunn blev gränsen mellan fantasi och verklighet.
Den boken måste jag läsa! Jag kommer från de trakterna, och har släktingar som bor i Vara. Lokalpatriotismen och omsorgen om de mest undanskymda små platsernas uråldriga namn skymtar fram då och då hos människor jag känner.
SvaraRadera