Det finns ingen anledning

att be om ursäkt för min egen läsning, om jag inte bloggat om den hade den tanken inte ens kommit för mig. Men det fascinerar mig att böcker kan tala till oss på så olika sätt. De kan verkligen låta sig läsas självständigt. Och, som jag skrivit i en kommentar någonstans: Ibland önskar jag att jag fick läsa med någon annans huvud. Andra människors upplevelser av böcker verkar ibland så mycket mer tillfredsställande än mina egna. Kanske läser jag ibland helt annorlunda än många andra, som nu med Drottningen vänder blad. Jag VET att jag inte läser boken som den förväntas bli läst - och för det tycker jag lite synd om mig; boken överlever ju även om en av dess läsare inte fattar grejen*.

I min läsning den senaste tiden har jag sökt allvar, jag har sökt litteratur som på något vis säger något mer om världen. Det sätt att läsa jag ägnar mig åt just nu syftar inte till underhållning. Läsning är nöje, precis som för drottningen, men jag vill den ska vidga världen, ge nya insikter, oroa det invanda. Kanske vill jag därför läsa in något mer i en bok om en drottnings nyvaknade läsning, jag har svårt att se det som feel-good, ser de teman den tar upp som belyste den större fenomen. Fel bok vid fel tillfälle, antagligen. Igår började jag istället läsa Baby Jane av Sofi Oksanen, en bok som passar bättre just nu.

En bok om läsning som jag däremot skulle vilja läsa på nytt är fina Brev till en bokhandel.

*Min käre make har en egen förklaring till att jag inte upplever boken som varm - jag lever mig enligt honom helt enkelt för mycket in i romanens drottning/läsare. Känner smärtan i att bli fråntagen livselixiret läsningen. Och visst har jag som romanfiguren känt mig som gäst på min egen bjudning.