En nackdel med att bok-blocka* är att det tar lång tid att skriva, och att jag har svårt att i efterhand tyda min handstil. Jag tänker på det när jag läser Eva Dozzis Jävla John en roman som utspelar sig under Beatles-eran och handlar om svenska Katja, musikstuderande och hotellstäderska, som av en händelse möter John Lennon. Motvilligt, från hennes sida, uppstår tycke. Genom de bådas perspektiv och genom Katjas dagboksanteckningar följer vi kärlekshistorien. Utanför skriker fansen.

Utan min fina kollega som pratade varmt om boken hade jag inte hittat till den och jag är glad att jag hittat den. Mest gillar jag berättelsen om Katja. Det 60-tal som skildras är så långt från vårt 00-tal. Det är tiden innan datorerna när man fortfarande skrev brev till varandra eller använde den fasta telefonen, det är en tid innan slit-och-släng, innan konsumtionshysteri och annat. Jag tror att jag som är född -75 egentligen borde ha kommit till tidigare för jag känner igen mig i den tid Dozzi skildrar och jag längtar tillbaka, trots att jag alls inte var påtänkt då. När de senare delarna av Heimat sändes på tv, då jag gick i gymnasiet eller om det var högstadiet, ville jag vara med studenterna på akademin i München. Nu gottar jag mig åt beskrivningar som:

Katja kastar ifrån sig väskan med noter och skalar hastigt av sig kläderna: kappan [från Katja of Sweden], lusekoftan från mammas släktingar i Norge, den apelsinfärgade halsduken och mössan i samma färg och lovikavantarna, allt kastas över en stol. Slamkryparna med de tjocka gummisulorna tar hon också av [...]

Och efter att jag skrivit klart måste jag upp på vinden och leta på lusekoftan pappa fick någongång på kanske 60-talet och som jag bar i gymnasiet och en bit därefter. Varför den förpassades dit upp vet jag inte. För vacker, det är den fortfarande.

Ännu mer när jag läser tänker jag på hur långt man får gå. För visst är väl Dozzis historia om svenska Katja som möter Lennon och som jag hört också får barn med honom uppdiktad? Jag är inte insatt i Beatles. Hade varit ett hängivet stones-fan om jag varit med när det begav sig. Fast jag vet i och för sig inte mer om dem. Flera författare använder ju verkliga personer i fiktiva berättelser - från i år förutom Dozzi även Per Wästberg som skriver om Linnés lärjunge Anders Sparrman och Malte Persson som skriver om akademieledamoten etc Edelcrantz. Men det är personer som levt längre tillbaka i tiden. Det är också biografiska romaner som jag förstått skildrar deras liv med något slags sanningshalt. Men att ge sig på en mer samtida person, som har släkt, barn etc i livet och göra dem till fiktiva figurer? Dozzi skriver i en eftertext att hon ligger så nära sanningen som möjligt. Men dit hör väl inte Katja? Romanen är skriven på svenska och har därmed en begränsad räckvidd. Men rent generellt - hur mycket kan man i konstnärligt syfte använda verkliga personer?

En författare som jag varit som besatt av under hösten är Jonas Hassen Khemiri - anledningen är bokcirkeln jag lett och det stundande författarbesöket. Hans texter går in och ut ur sig själva. Författaren skriver in sig själv som karaktär - fiktiv eller verklig? När jag hör honom i intervjuer går det han säger som sig själv tillbaka på texterna. Jag ser kopplingar i hans texter till texter om hans texter. T ex så nämns i pjäsen Invasion! Pirandellos skådespel Sex roller söker en författare. Denna pjäs jämför recensenter Khemiris andra drama, Fem gånger Gud, med. Det finns något slags cirkelrörelse mellan Khemiri, det han skriver och texterna om honom. Och jag förstår de där konspirationsteoretikerna. För visst är det så att Khemiri inte finns på riktigt? Visst är det så att de texter han anses ha skrivit ingår i ett större sammanhang där kritiker, media, tv ingår? Visst är Khemiri-projektet ett sätt att visa att livet är fiktion - i sig självt en stor berättelse?


* Myten om Hermias s k paus är härmed avslöjad som en bluff. Hon var bara en liten kopia av Lundell...

;-)