eller rättare sagt Odysseus har jag tänkt en del på sedan jag skrev här senast. I Winnie Mandelas klagan skriven av Njabulo S. Ndebele berättas om ett öde som är många sydafrikanska kvinnors. De väntar på sina män som sitter fängslade, arbetar långt borta, studerar i annat land eller av någon helt annan anledning befinner sig någon annanstans än sina kvinnor. Likt Odysseus Penelope väntar de på respektive makes hemkomst. Myten om Odysseus är bokens röda tråd. Penelopes öde dess centrum.
När maken och jag åker med de goda vännerna till Sätra Brunn är musiken till filmen O Brother Where Art Thou? vårt soundtrack.
I Bernhard Schlinks roman Hemkomsten finns också väntetemat invävt och berättelsen om Odysseus präglar både romanen i sig och dess sökande huvudperson. Beskriver intrigen gör jag inte. Den är alltför insnärjd. Romanen vänder sig runt sig själv, in i sig själv. Som läsare kollras jag bort. Tappar tråden för att strax därefter lycklig finna den igen. Jag tillhör kanske en av få som inte läst Högläsaren.
Själv söker jag stillhet och eftertanke. Jag gör ofta saker, känner sällan att jag är. Och jag vill vara! Jag har övergått till att bok-blocka vilket inte är så socialt som att skriva här, men en renässans för anteckningsboken. Och det passar mig just nu. Se detta som ett inlägg i väntan på lösning - för att både hålla ordning på tankarna om det jag läser och samtidigt behålla dem mer privata - och i väntan på lite mer energi.
Kanske kommer bloggen bli en mer intim salong, skyddad av ett varmt lösenord. Kanske blir det ett fortsatt bok-blockande, ibland kompletterat av texter på mitt biblioteks blogg. Kanske är jag nu med detta inlägg igång här igen.
Att skydda, eller hur jag ska uttrycka mig, mitt privata jag blev förresten tydligt när jag idag kom hem för att äta lunch. Posten dimper ned på hallmattan, där finns bl a en avi om ett paket att hämta på Konsum. Men något paket har jag ju inte beställt, tänker jag. Så tittar jag lite närmare - ser mitt namn, men jobbets adress. Alltså jobbrev, adresserat till jobbet - men i min alldeles egen brevlåda. Det borde inte kunna gå till. Över huvudtaget.
Kanske får Hermia nytt liv. Kanske tar hon bara en annan gestalt. Tack till dig som hänger kvar. På ett eller annat sätt.
Oh, jag hoppas du kommer tillbaka! Kommer sakna dig i min blogglista annars! Men att skriva bara för sig själv och inte för någon annan kan vara skönt ibland för att inte förlora sig själv och sitt privat-jag. Tänkt mycket på det där ju.
SvaraRaderavad bra att du hand om din egen spökhistoria!
SvaraRaderaVat du, det här skulle jag vilja prata om, det är alldeles för mycket att skriva. Vad är privat? Vad är personligt? Vad kan visas? Jag är ganska personlig, men inte speciellt privat on-line. Och jag ser det inte som att jag förlorar mina tankar då jag delar dem, jag tycker om och behöver feed-back för att utvecklas.
SvaraRaderaHermia, jag har tyckt jättemycket om att läsa dina genomtänkta recensioner och referat av utomeuropeisk litteratur. Jag hoppas att du fortsätter att skriva här! Jag skulle sakna dina tankar annars.
SvaraRaderaJag tror det kommer tillfällen när det där med att blogga inte känns som det bästa och göra, man vill hitta någon annan form, eller ingen alls. Det skulle vara tråkigt om du försvann, jag tycker verkligen om din blogg och ditt sätt att skriva. Men jag vet ju själv att man vissa gånger behöver en paus, för orken kanske inte finns där, att alltid lägga ut sina tankar. Jag hoppas du hittar din väg.
SvaraRaderaDet var lite så jag tänkte från början, Bokomaten. Att skriva bara för min egen skull. Så kom alla roliga kommentarer, och jag började spana in besöksantal, försökte upprätthålla någon slags konitnuitet i skrivande osv och kom helt bort från den ursprungliga intentionen och den vill jag tillbaka till. Plockade igår bort bloggen från listor som den varit anmäld till, för att veta att de som läser här vill läsa här, hittar tillbaka från tidigare besök.
SvaraRaderaOch visst undrar jag som Lyran vad privat och personligt är. Vad menar jag, egentligen? Det är en märklig känsla att skriva personligt (men heller inte jag privat) till människor, jag vet inte vilka, och det skrämmer mig att inte ha koll på vilka som läser (fast ni som skriver till mig ofta och som jag tittar in hos känns mer som vänner än totala främlingar). Att skriva på bibliotekets blogg är annorlunda, mer opersonligt. Jag som person kan tonas ned nästan helt och det känns skönt.
Att just få kommentarer och ta del av andras tankar är väl också skäölet till att jag tvekar inför att avsluta, eller dölja bloggen. För det är en tjusning helt klart -att ingå i det stora läskollektivet på detta sätt. Att låta ensamsysslan "läsa" bli en hobby som vilken annan hobby som helst.
Och när jag skriver det här nu känns det bara oändligt fånigt - varför göra så stor sak av det här. Som om Hermia Says skulle betyda något. Vem bryr sig, liksom? Och det är så typiskt mig på något vis.
Personligen skulle jag bli besviken om det inte blev några fler inlägg på Hermia says, jag har uppskattat dem mycket. Men, naturligtvis ska du göra som du känner, efter egen vilja. Önskar dig lycka till, hur du än gör. /Therese
SvaraRaderajo, tydligen är det många som bryr sig! och du är ju bara sig själv - genomtänkt i allt du gör. fortsätt med det!
SvaraRaderafast lite lite känns det här som en lundell;-) "nä nu slutar jag". nehe. det gjorde han inte - igen.
Till dig Hermia vill jag säga: Innerligt tack.
SvaraRaderaVare sig du fortsätter som förut med denna blogg (det är aldrig ett nederlag att ångra sig) eller hittar en annan kanal där du kan uttrycka dina åsikter och tankar, så har du med "Hermia says" gett mig inspiration och stor glädje.
Lust, längtan, läsning önskas dig av bibliotekariekollegan och läsvännen
lena kjersén edman
TACK!
SvaraRaderaKan förresten inte låta bli att kommentera Brickens kommentar om Hermias ev likhet med Lundell. Vilken totalt udda men kanske i sammanhanget helt rätt liknelse. Bli inte förvånade om Hermia och Lundell har vissa likheter. Alltså.
SvaraRaderaOch bloggen kanske ska vara just ett ställe där jag skriver om böcker och inte en i sig existentiell fundering. ;-)
SvaraRaderaDet räckte förresten med en veckas upphåll för att jag skulle glömma min egen adress. Kände inte riktigt igen mig här: hermia.blogspot.com
Ja, ni ser. Skrivlust verkar jag inte sakna längre. Och ni har så roliga saker på gång, Lena odlar berg, Signe reser till Gävle, Bricken gör de mest obscena tomtar...
Trevlig första advent! Själv ska jag läsa Jävla John av Eva Dozzi. Kul roman med fräscht språk, än så länge.
Jag har också uppskattat bloggen jättemycket och kommer att titta in då och då för att se vad som händer, men rent allmänt behöver det ju inte vara dåligt att ta en paus, eller ens att sluta med något, även om det på många sätt är "bra", om det faktiskt inte känns bra.
SvaraRaderatack och ta hand om dig. Kram.
Det är faktiskt helt enkelt väldigt kul att läsa din blogg. Och jag har fått så många bra tips av dig. Och jag tycker att jag liksom känner dig :-)
SvaraRaderaMen hallå Bricken! Hermia har väl aldrig likt Lundell sagt att hon ska sluta helt. Hon har bara en paus. Just ordet paus får mig att tänka på Rachel och Ross i Vänner som var "on a break", men som alltid kommer tillbaka till varandra. Så en paus är bara en paus i något pågående.
SvaraRadera