"Så lärde jag mig

att om man tillräckligt många gånger begår synder mot ett barn så lär det sig att det är barnet som begår synderna och bär dem därför med sig som en ömtålig gåva."

När jag kommer till denna meningen i Doris Dahlins självbiografiska roman* Skammens boning tänker jag att den måste vara en slags nyckelmening. Att den inrymmer allt det hon skriver. Synd Skam Skuld.

Hennes liv tar sin början i Härnösand men boken inleds med en tillbakablick på familjens historia. På skuggor som vilar över familjens förflutna. Det handlar om ett liv på fattigdomens rand, om att leva med en alkohliserad far med demoner. Som flicka blir Doris vittne till ett övergrepp mot ett annat barn: En händelse som skär sår och som inte går att förneka eller hantera. Det är inget man pratar om. Det är något hon får försona. Doris uppväxt är fysisk, hennes kropp sviker henne, hon kräks, svimmar, blöder. Vad som verkligen händer och inte händer är oklart för både henne och läsaren.

Den unika levnadshistorien är ibland så allmänmänsklig - i skildringen av skolan, av elevers och lärares hårdhet men också av moderskärlek och komplicerad faders dito. Det handar om att bli vuxen, känna kroppen anta nya former, skämmas över det.

I likhet med Susanna Alakoski som i Svinalängorna skapat en osentimental uppväxtskildring i en utsatt miljö tycker jag Dahlin lyckas med sin berättelse. Flickan Doris känner jag starkt för. Jag vill hon ska tycka om sig själv, vill hon ska slippa känna skuld skam synd.

När jag googlar på "Doris Dahlin" kommer jag till hennes rum på nätet som bland annat innehåller bilder. Alltså fotografier på människorna i boken. Och det blir för mycket. Berättelsen blir plötsligt för privat. Mig tilltalar texten genom att vara klassificerad som roman. Genom att ha en distans till verklighetens Doris Dahlin samtidigt som jag vet bokens densamma är mer än namne med författaren. Men bilderna. Nej, de vill jag inte se.

*Självbiografisk roman? Vad ÄR det egentligen?