Bestialiskt i Florens

Känner mig som en något ostrukturerad läsare som ena veckan kräver fördjupning och nästa slänger mig in i en deckare. Men det är väl charmen med att vara en läsande varelse, att svinga sig mellan genrer.

Döden i Florens är utläst. Den lämnar inget tomrum, men blev faktiskt fanska spännande mot slutet. Särskilt som den egna hjärnan gärna hittar på egna lösningar, som dock visade sig vara något värre än hur det faktiskt gestaltade sig i boken. Staden Florens är huvudperson i historien och kontrasterna är skarpa mellan å ena sidan den sköna staden och å andra sidan de brutala kvinnomord som äger rum där. Mary återvänder från USA till sin italienske älskare. Under sitt förra besök i staden var hon med om en förskräcklig händelse där hon hotades till livet och hennes äkta make dödades. Nu är hon här för att lämna det hemska bakom sig samt för att studera konst. Så dödas fler kvinnor och Mary återkallas till sina minnen och till tankarna om vad som hade kunnat hända även henne. Likt en besatt medelålders Kitty granskar hon dessa mord, och tidigare begågna mord. Hennes rumskompis Billy dras också in i historien. Skuggorna växer kring de båda kvinnorna.

Förutom att konstens Florens skildras, visas också den religiösa staden fram. Och, ja vi känner igen det - Opus Dei får en framträdande roll. Och här brister lite av min fascination, mitt intresse för romanen. Det är alltför förutsägbart och uppenbart att det ska ta denna vändning. Sedan är det inte svårt att lista ut hur morden är konstruerade och kvinnorna utvalda - varken för personerna i boken eller för mig. Jag blir lite besviken. Det som började så bra och skulle kunnat vara en mer tät mer stramt hållen historia slutar i religiösa spekulationer. Deckare tenderar så vitt jag vet ofta att förenkla istället för att fördjupa karaktärerna, som blir skenbilder av sig själva. Figuren Mary känns också lite väl naiv, tycker hon borde vara mer rationellt uppmärksam. Nu vill jag ropa till henne att tänka sig för, se sig om.

Ett undantag i min läsning gjorde jag för en deckare - för att den utspelade sig i Italien. Nu vill jag tillbaka till mina mer noggrant utvalda inköpta eller lånade böcker.