Om jag bodde något närmare Stockholm hade jag på onsdag sökt mig till Kulturhuset för att lyssna på Niccolò Ammaniti. Häromdagen avslutade jag hans senaste roman Mellan himmel och jord. En historia som trappas upp i takt med de avverkade sidorna.
Ammaniti skildrar ett betydligt skitigare och råare land än mitt romantiska och vackra Italien. Här möter vi far och son Zena. Fadern är den råbarkade tatuerade och rakade sällen, sonen går i hans fotspår. Starka band finns mellan dessa två och med gemensamma krafter håller de sig undan socialassistentens värderande blickar. Romanen genomsyras av en råhet, här finns inga klara regler för rätt och fel, moralen förfaller.
Det regnar som aldrig förr de här dagarna när pappa Zena, tillsammans med sina mer eller mindre sansade vänner, planerar en stöt mot en av stadens uttagsautomater. Olika människors vägar korsas, deras liv nystas ihop, och hemska saker händer. Ingenting går som de tänkt sig.
Det har nu gått några timmar sedan jag skrev inläggets övre del och ett par dagar sedan jag läste ut boken. Och jag undrar fortfarande vad jag egentligen tyckte om den. Ammanitis personer engagerade mig och jag drogs in i det snabba tempot. Det han däremot också gör är att låta väldigt mycket hända, otroligt mycket. Det gör att historien svajar. Figurerna blir också något av karikatyrer, endimensionella. Men Ammaniti vet hur man berättar en historia, hur man håller spänningen vid liv och han skapar en tydlig och obehaglig och ibland lustig stämning. Aldrig föll tanken in att avsluta läsningen i förtid.
Ibland tror jag dock att jag ställer för höga realitetskrav på berättelser, det vill säga berättelser som ger sken av att spegla något sorts traditionell verklighet. För att verkligen kunna tillägna mig dessa berättelser måste jag kanske bortse från det kravet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!