Det är inte Singer...

Det är inte Singer, det är inte Singer... Jag påmminner mig själv om det när jag läser En munter begravning av Ljudmila Ulitskaja för det påminner så mycket om honom både i känsla hos mig som läser och rent stilistiskt. Alls inte på något dåligt sätt, hur skulle det kunna vara det?, det är ju helt ljuvlig läsning.

Alik ligger för döden. Han är omgiven av sin fru, Nina eller Ninka, av sina älskarinnor och av en mängd vänner. Människor kommer och går i hans ateljé på Manhattan. Det är hett ute, man svettas och dricker, svettas och dricker. Inte hälsosamt vatten utan Margaritas och Vodka. Under tiden som man vakar över Alik ser man tillbaka på sina liv. De flesta har emigrerat från Ryssland, är ryska judar. Det handlar om att byta liv, om att finna sin plats och framförallt handlar det om deras relation till den döende. Här finns en stor värme och kärlek till konstnärsmannen som långsamt slutar fungera. Hans kropp förlamas bit för bit.

Det är en berättelse jag blir varm och tagen av. Det är en berättelse jag bläddrar tillbaka och läser om i, kanske för att innehållet i den sipprar ut genom min hjärna så snart jag läst det. Mitt eget minne känns förlamat och oförmöget att behålla den information som matas in vilket förtar en del av läsupplevelsen. Det är en berättelse där författaren känns anonym, där jag, om jag saknat vetskap om berättaren, inte tror jag skulle kunnat gissa mig till dennes kön. Det är en kvinna skriver med en androgyn berättarröst. Det känns skönt.

Ulitskaja beskrivs av sitt svenska förlag, Bazar, som en stor modern rysk berättare. Hon är född 1943 och bor i Moskva. Av hennes romaner är, förutom den här, en till - Sonetjka - översatt till svenska. Jag hoppas de blir fler.

Läst något av författaren? Kanske läst denna?