Med regnet smattrande mot plasttaket ovanför altanen har jag suttit ute och läst de sista sidorna i
Min kamp 4. I detta band skildrar Karl-Ove Knausgård sin tonårstid, med utgångspunkt i året som lärare i ett litet nordnorskt fiskesamhälle. Här undervisar han elever knappt äldre än vad han själv är. Inblickar och utvikningar ges också i ett av fylla präglat grabbliv, där relationen till fadern tar stor plats. Men det gör också sökandet efter en tjej, desperat präglat av viljan att förlora oskulden på ett, om det nu går, anständigt sätt.
Länge läser jag med ett stort motstånd. Jag tycker att författaren på ett oschysst sätt lämnar ut barnen i skolan där han jobbar, vilket känns nästan värre än de familjemedlemmar som blottas. Jag reagerar på vinet som väller över sidorna och på att bokens Karl-Ove är en rätt odräglig typ, på flera sätt. Dessutom - i den här autofiktiva berättelsen består det litterära konststycket kanske mest av att vara så ärlig, så detaljerad och sanningsenlig som möjligt. Det är en bild av en sann verklighet som eftersträvas. Det ger inget utrymme för någon utbroderad bild av tonårslivet, här finns inte den berättarglädje som jag upplevde när jag läste en av Knausgårds egna favoriter, som även den är en tonårsskildring, Lars Saabye Christensens Beatles. Det är som Rocky, fast utan skruv. Rätt humorfritt alltså.
Men så plötsligt vänder det. Ganska exakt på sidan 461 fäller jag ned garden, slutar läsa med skeptisk blick. Avväpnad tar jag mig in i Knausgårds universum och tänker det är så modigt det han gör, att gå så långt in i sig själv, in i sitt tonårsjag med alla pinsamheter och genanta ögonblick. Han skildrar gränslandet mellan ungdom och vuxen och gör det privata och personliga på ett sätt allmängiltigt. Jag tänker att det är tur drömmen om att bli författare är så levande och stark för honom, att han inte låter sig nedslås av motgångarna och fastnar i ruset. Skrivandet är vägen ut. Den irriterande figuren blir till en levande person vars väl och ve jag faktiskt bryr mig om. Så slutar det lyckligt för både Karl-Ove och läsaren.
Knausgårds 1:a
Knausgårds 2:a
Jag håller på med 2:an just nu, är fast.
SvaraRadera/bokmania
Gott att höra! Den fastnade jag också i, 3:an däremot tog jag ett skutt över.
SvaraRaderaÅh, jag är fortfarande så kluven. Jag tycker ju att Knausgård är en riktigt bra författare. Men orkar jag engagera mig i hans utlämnande biografi, när jag varken gillar biografier eller självutlämnande texter? Just den här delen liknar också handlingen i romanen Ute av verden. Nej, jag tror inte att jag skulle kunna läsa boken utan att börja jämföra med Ute av verden. jag vet ju redan att jag tycker att skönlitterära verk kan berätta större sanningar är noggranna biografier. Det här vore kanske den bästa boken till att bekräfta eller vederlägga tesen, men... jag väntar nog tio år till innan jag bestämmer mig.
SvaraRaderaTack för din recension, så jag vet vad jag har att ta ställning till!
Förstår kluvenheten precis, på ngt märkligt vis "vinner" ändå Knausgård-författaren över mig... Ute av verden nämns mot slutet av 4:an, det är tydligt att de hänger samman. Kan tänka mig att man här (Min kamp) får mer av det före och det efter.
SvaraRaderaLäser nu med dina ord på näthinnan:) Ska bli mycket kul att se hur min reaktion blir- jag som rätt oreserverat hyllat alla tre (men allra mest del 2 som jag ju blev totalt absorberad av) delarna hittills...Alltid lika kul och givande att dela läsning:D
SvaraRaderaJA! Ser med spänning fram emot fortsättningen :)
SvaraRaderaFortsättningen på denna följa-john-läsning alltså.
SvaraRadera