Jonas är inte vem som helst, han är en högt uppburen tv-stjärna med föresatsen att få sina norska landsmän att tänka stora och nya tankar. Han själv söker bakdörren, den som leder till nya perspektiv, till att gränser sprängs. I sitt liv har han sökt och funnit det unika i sig själv. Den allvetande och allseende berättaren skildrar Jonas ur ett gott perspektiv, det är det goda i honom, och det goda i hans upplevelser av kärlek, älskog och resor. Han har en alldeles speciell förmåga att redan som barn med ryggradskänsla veta vad som är estetiskt rätt, en känsla för vad som i en viss stund ska komma att få betydelse.
Jan Kjaerstads roman är ett myller av berättelser, av färgrika mattor med intrikata mönster. Det är barndom, ungdom, vuxenhet i en ändlös blandning och variation. Någonstans finns Jonas. Men han finns också i de berättelser som tar vid i trilogins andra del - Erövraren - som jag nu befinner mig en bit in i. Synen på Jonas förskjuts, kanske var det på ett annat sätt? Kanske är han en annan? Kanske har varje berättelse sin egen kärna? Återkommande är det lilla inneslutet i något större - dyngbaggen i jordklumpen, örhänget i istappen, kärnan i persikan.
Berättelserna om Jonas är ljuset som bryts i ett prisma. Ett prisma är en av hans käraste ägodelar - och även en påminnelse om en tragisk händelse i barndomen, som bortsopad i den andra boken. Vad var det egentligen som hände med någonting? Med allting? Jag förförs vidare, erövrar bit för bit berättelserna om Jonas Wergeland.
Erövraren
Upptäckaren
När jag läste böckerna kändes det som att de följde den cirkelrörelser som skridskostjärnan utförde på isen, och som återkom då och då. De var så levande, och historien rörde sig ut, runt och tillbaka, i klara bilder.
SvaraRaderaJag minns att jag då och då kände mig överväldigad av allt Jonas Wergeland drömt om och även utfört, både som ung och i sitt yrkesliv. Det fascinerande var hur det här knöts samman och klarnade i den sista boken.
Tack för en fin text om en spännande bok. Det låter som att man ska avsätta tid att läsa alla tre böckerna i rad.
SvaraRaderaNär Jan Kjaerstad talade på Kulturhuset om Wergelandtrilogin så uppehöll han sig mycket runt just detta med livets cirkelrörelser. Att det inte bara är så att det vi upplever i barndomen påverkar oss i ungdomen, vuxenlivet,ålderdomen - utan att påverkan går framåt, bakåt och i spiraler. Det vi (och Jonas Wergeland)upplever som vuxna påverkar också vår barndom. Det är därför som till exempel eldsvådan i barndomen - pojken i romanen som oskyldig tog på sig skulden - har med Margaretes död att göra.
SvaraRaderaOch tvärtom.
lena k e
Man blir lite berusad eller kanske ännu mer besatt av de här böckerna. De är så mycket, så många idéer, berättelser osv. Denna brand - har jag ens läst om den än? Eller lade jag ingen tonvikt vid den? Det går ju inte att börja om, NU?
SvaraRaderaFunderar mycket när jag läser, ibland över vad som är avsett att vara dunkelt och vad som ska vara uppenbart. Kjaerstad lämnar ju väldigt mycket öppet för sin läsare, och litar på den som läser. Saker läggs till rätt, samtidigt som annat förloras ur sikte. Är t ex berättaren som professorn samtalar med i Erövraren den jag tror hon är, eller är hon ngn helt annan? (det här blir ju väldigt dunkelt för den som inte läst, och ska nog vara det också..)