"Kära hjärtanes låt flickan vara i fred - "

Det skulle mycket väl kunna vara värmen som gjorde att jag var i stort behov av något slags släktträd när jag läste Hjalmar Bergmans Hans nåds testamente för även om där inte var så många personer hade jag fullt sjå att hålla isär dem, särskilt som det hintades en del om att släktskapet i vissa fall skulle kunna vara än mer familjärt än det allmänt kända.

Hans nåd önskar lagom till sin 65-års dag skriva sitt testamente och det är inte systern Julia "Jullan" Hyltelius (som också är med i Flickan i frack) han vill låta ärva utan Jacob, son till huserskan, och Blenda som är hans nåds dotter (om det verkar hon dock rätt ovetande och kallar genomgående sin far för onkel). Anledningen till det är att de unga tu har ett gott öga till varandra, de ränner på barns vis runt hela dagarna fast de är nästan vuxna och egentligen borde gå i skolan. Syster Julia kommer och uppvaktar, får nys om testamentet och på ett insmickrande förstående sätt försöker hon få sin bror, hans nåd, att ändra sig ty hon har söner som förstås borde få sitt. Men hans nåd är, i all sin skröplighet och de "sprattliga" benen till trots, en bestämd man. Men över ungas hjärtan kan man inte styra och ställa - det blir tydligt för dem alla.

1910 gavs Hans nåds testamente ut. Det känns att det är en äldre text - men den har ändå en språklig fräschör och en levande historia. Men mina Bergmanfavoriter är nog ändå Farmor och vår herre och Chefen fru Ingeborg för de starka personskildringarna och för allvaret i dem och kanske för kvinnoperspektivet. Jag vill inte kalla Hans nåds testamente för en bagatell men jag tror inte den fäster så djupt i mitt minne (eller sinne). Det var ändå en klassiker jag gärna ville läsa, och nu har jag nöjt gjort det.