Men in white

Ett tillfälligt avbrott från Knausgård har jag ägnat åt Ljust & fräscht-boken författad av Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. Jag tror att om man är alltför djupt nedsjunken i inredningsträsket så kan deras iakttagelser kännas cyniska och hånfulla. Men om man lagt ifrån sig inredningsmagasinen och rensat Hemnet från favoritfliken, och kanske dessutom fått nog av de vita haven utan något att fästa blicken vid, så är den snarare uppfriskande.

I mig landar boken faktiskt helt rätt. För trots ljusa väggar och trots ett visst mått av fräscht här hemma så lever jag inte för att inreda. Det är befriande att läsa deras version av varför vi håller på så här - varför inredning blivit en så stor del av våra liv, nästan som en religion, och för vårt identitetsskapande. Himla märkligt egentligen och på något sätt komiskt med dessa nästan erotiskt laddade texter som beskriver hem, och som författarna ger rikliga exempel på. Lite storstads- eller kanske Stockholmsfenomen tror jag dock det är. För jag har i alla fall aldrig hört talas om att man i Gävle gör "bostadskarriär", men det kanske inte är något man pratar högt om?

Det finns något komiskt i hur vi förhåller oss till vårt boende och inredningsdetaljerna. Där det som omger oss tillskrivs ett större värde än att vara bara stol, bord, säng, skål och kök. Hur det som förut signalerade fattigdom idag visar på god smak. Hur det plötsligt blir inne att köpa nytt, som ser ut som gammalt. Hur det personliga blir något slags mainstream. Tänker så på hur jag själv under de senaste resorna köpt souvenirer med ett ironiskt leende. För inte är väl jag en sådan som köper souvenirer? Som om de små snöbollarna blir finare för att min inställning till dem inte är den samlande turistens. Utan, ja vad då?

 Ja, det är märkligt. Schyffert/Lindström skriver med ett lekfullt allvar och har fyllt boken med retfullt fina bilder. Antiinredningsboken är läsvärd och showen den hänger ihop med säkert sevärd.

I en av texterna skriver Lindström att han helst av allt vill bo i en fransk film. En krönika i DN skriven av Ingrid Hedström kanske kan avhjälpa just den drömmen om det perfekta? Läs den också - "I Paris slipper man inredningshetsen".