Ja, en bokstavlig konstpaus. När arbetsdagen är lång är det skönt att det finns
ett museum en kort promenad bort. Där en stunds betraktande av konstverk och sedan godbit och bok.
Den tillfälliga utställningen jag såg, "I'll Do it Tomorrow" , utgörs av verk ur den egna samlingen. Det är relativt nyinköpta verk som av olika anledningar valts för att förnya och komplettera samlingen. Det är om detta utställningen handlar - hur samlingen ser ut i morgon. Det handlar om hur valen görs, vilka som köper, hur stor budgeten är och varför man valt just dessa verk. Varje konstnär presenteras grundligt, de flesta är kvinnor, flera har en anknytning till regionen. Jag fastnar särskilt för verket "Herrens tjänarinnor II" av Anna Lindkvist Adolfsson. Händer (tre par?) i betong sträcker sig ut från väggen, de håller i varsin Bibel. Traditionellt och nytt på samma gång, det kraftfulla materialet och det andliga i ett. Traditionen i samtiden. Ett annat verk jag gillar är "Keep Moving" av Ingela Jönsson som blandar graffitti i en målning där vardagen är närvarande i form av bord och stolar. I lunchrummet på jobbet har vi en ännu större målning av henne. Ögat letar sig gärna från matlådan till de gömda detaljerna, alltid går där att upptäcka något nytt.
Visst är det fint få se vad som införlivats i samlingarna i form av målningar och skulpturer men hållningen känns så defensiv. Motiveringarna till varför konsten inhandlats blir till ett försvarstal. Men konsten kan tala för sig själv, är stark nog även utan museipersonalens röster. Precis som museets inköpare önskar jag att de hade en större budget till inköp än sina ynka 100 000 kr/år men de behöver på inget sätt urskulda den lilla summa de har. En stad utan konst är en fattig stad, jag hoppas Gävle kommer att bli än mer rik.
Jag tycker snarare att det är ett problem att man kan ha så svårt att tillgå intressant konst på mindre orter. Jag bor ändå i en storstadsregion och tycker utbudet här är rätt skralt ibland. Sorgligt om man känner att man nästan behöver be om ursäkt för sin budget.
SvaraRaderaDet var intressant att höra om de nyinköpta verken till ert museum! Jag förstår att den ursäktande tonen blir jobbig, men som du säger kan ju konsten tala för sig själv.
SvaraRaderaBokomaten - en sak jag gläds åt i Gävle är att här finns rätt mycket statyer i parker och annat. Och i alla fallen del gallerier. Man får vara glad för det lilla :) Men i en större region förväntar man sig förstås mer - eller så tror jag förstås det är där borta.
SvaraRaderaJenny B - jag är nu inte helt säker på att jag håller med mig själv. För konsten kanske talar för sig själv om den som tittar vet vad den vill eller försöker säga. Fast beröras eller uppröras av verk gör man nog oavsett vad man vet om dess sammanhang. Det var något med tilltalet i utställningen som inte tilltalaed mig. Så var det i alla fall.