"Det var bara dit, mot det väsentligaste, mot den mänskliga existensens innersta kärna jag måste röra mig."

Ungefär samma tomhet som när gäster reser hem efter några dagars besök framkallar den utlästa Min kamp 2. Jag har tyckt mycket om att vistas i denna intensiva jag-berättelse.

Det finns i romanen ett slags poetik, en författares intention, som handlar om att skriva nära det egna jaget, att skriva äkta och sant. Det jag som framträder i boken känns just så, som äkta och sann och ärlig. Oavsett om den person som skildras är författaren själv eller ej. Ju längre jag läser desto mer väljer jag att bortse från de verkliga personerna bakom namnen, för att låta berättelsen träda fram. Men ändå. Tänk att kunna skriva så oförblommerat ärligt, att kunna ge ett sådant tillträde till ett annat jag.

Det finns så många spår i romanen som är intressanta förutom detta att man får syn på en annan människa, med alla hans skevheter. Det är intressant att få ta del av en utomståendes syn på svenskhet och på svenskt inskränkt kulturliv, de olikheter mellan svenskt och norskt som jag anat får ny näring. Och även om jag läser romanen som fiktion njuter jag i smyg när jag i boken möter huvudstadens kulturelit. Det avslöjas och kläs av. Samtidigt är det en skör kärlekssaga, en roman om föräldraskap och en berättelse om skapande. Det är konstnärsrock'n roll och outhärdlig, slitsam vardag. I ett.

Om Karl Ove Knausgård inte var en så säker författare, så välskrivande, hade kanske meningarna blivit till ett surr och pladder. Nu är det njutbart rätt igenom. Jag fastnar t o m mer i denna andra del än i den förra. Kanske är beröringspunkterna fler, kanske är berättelsen ännu öppnare. Det är ett människoliv. Så himla stort. Och samtidigt så futtigt.

Bokbabbel och Calliope låg före mig i läsningen, i besattheten.