Liv och dikt och Knausgård

Lite mer än 1/6 del är jag kommen i Knausgårds andra kamp. Han har alltså lämnat fadersrelationen och övergått till att skriva om småbarns- och författarlivet i ett närmare nu. Åtminstone är det så just där jag befinner mig. Att göra upp med sin familj och släkt är ju en genre i sig och inte så kontroversiellt, kanske. Att utan att hymla eller lägga ut dimridåer skildra andra människor är heller inte så ovanligt. Men oftast tänker jag att det görs antingen med ett avstånd i tiden eller genom att det är redan mer eller mindre offentliga personer som beskrivs. Jag tänker förstås på Carina Rydberg och Maja Lundgren.

De personer Knausgård skildrar, t ex föräldrarna till barnens dagiskompisar,  är däremot människor i hans omedelbara och vardagliga närhet, utan egen vilja att vara offentliga. Det är varken smickrande eller osmickrande porträtt, snarare som om Knausgård säger ut de där värderingarna som vi väl alla gör i tanken - mer eller mindre medvetet - av våra medmänniskor. En del är iakttagare mer än deltagare och Knausgård beskriver sig som den som har svårt att delta i konversationen, den som känner sig udda.

Hur författarens liv ser ut idag vet jag inte, om han fortfarande umgås med människorna han berättar om i bokens början. Jag tänker på deras möte med författaren efter att ha blivit skärskådade och beskrivna. Kanske är det smickrande för egot att ha gjort ett litterärt avtryck, oavsett hur det ser ut? Tänker också på författarens möte med dem och på om hans skildring är modig eller dumdristig. Vad gör detta projekt, den nära nog maniskt detaljerade skildringen, med skrivare och läsare, och vad betyder det?

Är livet kanske en förbannad dikt?