Visst var det länge sedan det lästes poesi hos Hermia? Den lyriska salongen har inte haft öppet på ett tag. Efter en stunds strosande vid och letande i bibliotekets diktavdelning fastnar jag för denna korta.
"Orden vänder sina kinder
De slår ut
Jag måste fånga dem från båda håll
Orden är så veka mitt i livet
Jag sätter mitt finger där
min tunga
Mjukaste spets
i deras navlar"
Författaren Johanna Ekström har jag ingen relation till. I just denna text ser jag dock ett släktskap med Eva-Stina Byggmästar, som jag är min huspoet. Men annars väcker det jag läser hos Ekström mest obehag. Där är mycket kropp och hud, tänder under hyn och kanske, eller nog, moderskap. Men det är inte morsdagspoesi, om man så säger. Jag ska se om jag hittar något annat exempel ur Det enda främmande.
"Jag balanserar skärvor
på tungan
innan munnen slår igen
Någon vänder sig
inte bort
utan förblir
med låst ansikte inom räckhåll
I natten föder en uggla
blodiga skaldjur
på gatan
innan renhållningsbilen
blinkar bort
smärttrösklarna
mina stackato-önskningar
Den enda ledtråden från mig till dig"
Utan att egentligen komma ihåg riktigt vad det handlade om tänker jag med vaga minnen från litteraturvetenskapen "Kristeva" och "abjekt". Men framförallt: Obehag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!