Först läser jag Ian McEwans roman Hetta om Nobelpristagaren som faller från höjden. Sen läser jag Tom Rachmans debutverk De imperfekta om en dagstidning som faller. De påminner om varandra lite grann, faktiskt.
Tillsammans ger berättelserna, som var och en har sin egen kvalitet och styrka, en bild av en hierarkisk miljö där det gäller att slå sig fram, samtidigt som det fajtas om småsaker som stolar. Det är ett ganska udda gäng som hamnat där och var och en brottas med sina egna bekymmer - på och utanför tidningen. Kanske mest utanför. Jag våndas, lider och ler med dem, romanen är skriven med ett underhållande allvar. Människorna formar tidningen samtidigt som tidningen formar dem. Gör dem cyniska. De har världen som arbetsfält, allt ska bevakas i en kamp om det mest intressanta. Där finns ett växelspel mellan stort och smått, där det stora görs litet och tvärtom.
Jag gillar språket (fast irriterade mig och fnissade åt det ständigt uppdykande "smätta". Med tanke på hur stor plats korrekturen har i berättelsen är det lite lustigt att romanen i sig inte är helt perfekt korrekturläst. Och att ett mest dialektalt ord används i en på flera sätt internationell roman. Men det är ett nördigt sidospår...) och hur den är uppbyggd. Författaren är bra på att skapa stämningar, att bygga upp scener - som sen inte alltid leder dig jag tror. Mycket effektfullt, och effektivt. Så jag är riktigt förtjust i sträckläsningsromanen, som är en liten karamell.
"Internet i journalistiken är som biltutor i musiken" - korrekturchef Herman Cohen i De imperfekta
Rachman har hittat hem till fler bokbloggande läsare - Den besatta, Abibliofobi
Ah, vad kul; vi läser samma bok nu Hermia! Efter att ha varit och lyssnat till Rachmans- my sympatiska- samtal, ville jag omedelbums läsa hans roman. Och halvvägs in är jag my förtjust:) Jag tycker det är en njutning att läsa hans lakoniska, lite subtila humor, och personerna är ju perfekt utmejslade i alla sina, förvisso rätt mänskliga, tillkortakommanden. Det är så snyggt gjort, tillsammans med upplägget lite a la Short cuts. Så som du säger; en liten karamell & pärla i det lilla formatet är det absolut:) Och jodå, jag fick en fin dedikation till mig även av Nicole Krauss... Hon var verkligen inte den mest lättintervjuade författaren, det var inte alltid utfrågaren fick svar på Sina frågor (hon föredrog ibland att hellre svara på sina egna;-) och hon visste att styra samtalet. Men det var såklart superintressant att höra henne berätta. Och en fin dedikation i min bok fick jag oxå:)
SvaraRaderaVad roligt! Den kom så snabbt till mig på biblioteket, och det gick ju inte att inte läsa. Några av personerna kommer för mig i tanken, lite som vänner. Skickligt att förf på så lite yta, kort tid, lyckades med att skapa så fina personporträtt. En del bättre än andra men överlag - väldigt bra!
SvaraRaderaGrattis till Krauss-dedikationen :) Gillar att hon tycks lyckas bevara ngt slags integritet i all uppståndelse...