Jag inbillar mig att jag väljer läsning efter eget huvud, att jag spontant plockar böcker ur bibliotekets eller hemmets hyllor allt efter vad jag lockas av för stunden. Men så Hetta som stod där så påpassligt, den var ju både radioföljetong och fint omskriven både här och där, och förstås hos många fler.
Sen var det Duras De små hästarna i Tarquinia som jag lockades till där den stod inklämd i bibliotekshyllan. Den vill jag ju också läsa! Så ser jag på DN:s veckoboklista att den där har en placering. För den lilla boken har kommit ut i nyutgåva, fast den jag fann är inte ny. Semesterläsning kanske, på flera sätt.
Så, så självständig är jag. Hur man nu ens kan tro sig om att (eller vilja) vara det när båda fötterna står i bokfloden? Men valet finns ju hela tiden - att flyta med eller stå emot. Kanske bilda en liten biflod vid sidan om den stora.
Jag tycker att läsningen är som en flod som man liksom sveps iväg med. Just nu brusar det väldigt här och jag vet inte riktigt vilken ström jag ska följa (eller hoppa mellan) - för jag hinner ju inte läsa allt det där jag vill :)
SvaraRaderaJag tänker att jag är en liten rännil i bokfloden, jag flyter med i flodfåran ibland, blir stående i bakvatten ibland och hamnar i en alldeles egen fåra ibland. Det är en skön mix tycker jag.
SvaraRaderaJag haller med dig, men ibland flyter man medstroms och ibland motstroms. Svart att styra kan det ocksa vara. Man blir (precis som Joanna skriver) en egen mix. Gillar det for det mesta men ibland, nar jag blir for mainstream, da brukar jag forsoka bryta mig los.
SvaraRadera