Från kulturkofta till landslagströja

Det händer att jag byter kulturkoftan mot landslagströjan. Som nu när det är VM i ishockey. Det är en världshändelse nästan mer välbevakad än de största politiska frågorna, och med nästan samma glöd hos kommentatorerna som i valdebatten.

Det finns ett allvar i mediebevakningen av svensk hockey som står i ganska skarp kontrast till de mer högljudda och spontana känsloyttringarna vid sidan av rinken. Som tv-publik däremot får jag ta del av de mest djuplodande analyser - av spelstil, laguppställningar och hälsotillstånd. Ibland är det lätt att glömma att det handlar om underhållning och inget annat. Som när Tre kronors tränare presenterar sina tankar inför matchen, och i Kurt Olssons anda ritar figurer på en förminskad spelplan för att visa kvällens taktik. Det är som om teaterregissören innan föreställningens början skulle berätta om hur det gått till bakom kulissen. Riktigt så mycket varken vill eller behöver jag veta. (Fast efter att ha läst "Låt oss tala allvar" hos Bernur tänker jag att det kanske är bra att någonting tas på allvar någonstans.)

De blågula hjältarna far runt på isen. Påpucklade ibland, påpucklare ibland. Puck hit, puck dit. Puck i mål. Exalterade kommentatorer. Jublande publik.
Okej, nu tar vi dom!