De verkar ju ha det rätt fint, friherinnan Siri och hennes make Carl.
Hon åt den sista tuggan, sköljde ner den med en klunk vin. Så såg hon på Carl. Hennes makes ansikte lystes upp av lågan från stearinljuset. Ett så varmt och vänligt ansikte.
Men inom Siri finns längtan ut, längtan till teatern som hon fått avstå för att det inte passar sig i hennes position att stå på tiljorna. Så möter hon August Strindberg, och ett annat liv blir synligt - ett liv efter egna regler snarare än efter samhällets fastställda konventioner. Carl går sin väg, sviker sin älskade fru, och vägen öppnas för henne. För Siri.
Det blir skilsmässa och skandal i societeten. Efter en kort tid skilda åt blir de ett par Siri och August, och Siri får en chans på scenen. Så följer år av stark omtumlande kärlek, barnen kommer, likaså svartsjukan.
Siri von Essen var för mig Strindbergs fru, vars levnadsöde jag inte visste något om. Det har ändrats genom Lena Einhorns roman. Einhorn skriver inlevelsefullt om Siri - det är lätt att känna in sig i hennes person. Det är en växelvis berättad historia där läsaren ena stunden är i början av sagan Siri och August och i nästa stund i slutet av den. Det ger ett dubbelt perspektiv på det som händer dem.
Någonstans läste jag en recension där skribenten undrade över om detta verkligen är att betrakta som roman. Efter att ha läst den kritiken av boken väntade jag mig något annat, något ännu mer dokumentärt berättat. Men jag läser Siri som en välskriven roman. Men ibland vill jag ta fram rödpennan och stryka bort avsnitt, textdelar som är liksom faktarutor svävande framför det fiktiva. Faktasamlaren Einhorn har svårt hålla sig borta, men som läsare klarar jag mig bättre utan dessa ifyllnader. Det är ändå en vacker skildring av en intressant kvinna i en spännande tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!