Just nu omläser jag Agnes von Krusenstjernas självbiografiskt baserade Fattigadel. Jag slås av vilken mästare hon är på att i få ord fånga in stämningar och känslotillstånd. Det behövs inte mer än det här
"Kyssarna vuxo i hemmet som små svampar i sumpig och träskig mark."
för att vi som läsare ska få en klar bild av den inkrökta familj hon lever i. Och som läsare förstår vi författarens längtan - ut, ut! Romanen är starkare än jag minns den och just den sträckläsartingest jag suktat efter.
Tack för att någon återupplivar en oförtjänt bortglömd stor författare.
SvaraRaderaDen härliga grammtikformen gör autenticiteten fullständig.
Dessutom en värdefull påminnelse om ett Sverige som endast ligger någon generation bort, med en helt annan syn på världen och de sociala förhållandena.
L-O Andersson
Jag är lika positivt överraskad av Agnes v K. Hade aldrig läst henne, men fick Fattigadel av en vän som flyttat till Gefle. Jag får samma vibbar av berättelsen som när jag såg Bergmans Fanny & Alexander. Undrar om Ingmar rentav plankat vissa inslag, som t.ex. det judiska. F.ö. samma orgiastiska julfirande hos Lagercrona, känslostormar, gråt, elakheter, ständiga omfamningar och pussanden etc. Just nu har till slut äldste sonen rubbat den kontrollerande moderns länge orubbade cirklar... / Janneh
SvaraRaderaJanneh - tack för kommentaren och så fint höra att du gillar Fattigadel. Intressant att du ser likheter med Bergman!
SvaraRadera