Ménage à trois

Nej, jag som inte kan läsa mer än en bok åt gången är högst monogam. Men de tre senast lästa romanerna tänkte jag ägna några ord åt.

Det tyska bokmässetemat följde med i väskan till Göteborg och lite lästes det på resan ned, men allra mest pratade jag och fnissade tillsammans med en av mina fina bibliotekskollegor. Så här, många år senare, fick jag njuta av att åka på "skolresa" med "klassen". Den situation som då var något av det värsta som kunde hända, har jag nu laddat med något positivt. Men det var ett sidospår, fast ett glatt sådant.

Böckerna i väskan var alltså skrivna av tyska författare - Upptäckten av currywursten av Uwe Timm och Vilken teater! av Siegfried Lenz. Jag är nyfiken på om du blev lika överraskad som jag av Timms bok? För det var en mycket smartare och klurigare sammansatt historia än jag, av någon anledning, väntat mig. Precis som berättaren i boken hålls läsaren på sträckbänken - och innan man får veta hur currywursten kom till har man tagit del av en helt annan historia. Det är nutid med blicken i backspegeln mot krigstiden. Jag tyckte mycket om det jag läste och vill gärna läsa något mer av författaren, I skuggan av min bror kanske.

Nästa roman var en kort, lustigare sak. Jag blev förtjust i Lenz starka kärleksskildring En tyst minut men Vilken teater! är en helt annan sorts berättelse. En annan av mina många fina kollegor sade ungefär som så att den är en bättre variant av Hundraåringen som klev ut genom fönstret-boken. Den har jag inte läst, men nickar ändå instämmande. För jag trycker att Lenz har förmågan att hejda sig, att begränsa komiken och hålla en viss stramhet i berättelsen. När regionteatern kommer till fängelset för att gästspela passar några fångar på att rymma med bussen, och gör stor succé i en närliggande liten stad. Eller vad är det egentligen som händer? Var det så enkelt att fly och göra något annat? Det var trevligt att återse Lenz även om just denna lilla bok inte gjorde något direkt större avtryck. Fast nu när jag skriver lite om den märker jag att osäkerheten kring innehållet ökar, så där finns nog mer att hämta än jag riktigt förstått.

Och så har jag äntligen läst Kim Thúys Ru. Denna fina, fragmentariska, men ändå sammanhängande skildring av kvinnan som som barn flydde Vietnam för att starta ett nytt liv i USA och senare Kanada. I den korta romanen samsas alla perspektiv - både det att vara hemma i sin kultur och att vara främmande, i något som sedan blir det bekanta. Enkelt men samtidigt poetiskt ges bilder av mötet med ett nytt land, av tvånget att lämna, av släktband och uppoffringar. Det är en text som inte går att beskriva men som lade sig nära hjärtat.

Nu, på golvet intill sängen, ligger en annan bok som jag lånade hem inspirerad av bokmässan, även den med ett tyskt tema: Stockholm Noir av Aris Fioretos. Nyfiken på hur romanen hänger ihop med en av de andra han skrivit läste jag i författardatabasen Alex som vi har på biblioteket. Det skulle jag inte ha gjort - för där avslöjas det som ska komma att bli berättelsens gåta. Nu gör jag mitt bästa för att radera i korttidsminnet. Du minns nog inte, men jag var stormförtjust i Fioretos Den siste greken så detta är ett återläsande jag längtat efter! Då efterlyste jag förslag på andra texter av författaren, Bernur var då vänlig att svara.