tisdag 31 augusti 2010

Två tyska berättare

Ja, visst blev det den här som fick följa med till Venedig. Titelberättelsen läste jag och det var intressant uppleva Thomas Mann i ett mindre format än det i Buddenbrooks. Romanens Aschenbach, korrekt och disciplinerad herre, drabbas av reslusta och åker som tidigare till Venedig och Lido. Här drabbas han av kärleken i den guldlockige 14-årige gossen Tadzio. Han faller handlöst i förälskelse och på tonåringars vis förföljer han föremålet, gossen. Temat känns igen från mastodontverket Buddenbrooks där det tyglade ställs mot det konstnärliga och utagerande. Här ska de sidorna förenas i en och samma person. Så som den äldre Aschenbach framställs är det inte utan att jag unnar honom att skakas om lite, att ruckas i livet. För det är en oskuldsfull förälskelse, en avståndsförälskelse som inte blommar ut. Den smygande döden kommer emellan. Det är en berättelse fylld av symbolik och kan man sin mytologi öppnar sig flera dimensioner. Tyvärr kan inte jag den, mytologin, utan läser på ett ytligare plan: en tidsskildring av ett svunnet Venedig som är sig likt än idag eller en sorgesaga där färden med gondolen blir den sista resan.

På flyget mot värmen avslutar jag en annan roman där döden och kärleken står i centrum, En tyst minut (2008) av Siegfried Lenz. Kärleken är även här förbjuden även om omgivningen är oväntat förstående, kanske för att det redan är över. Det tragiska har redan inträffat när berättelsen börjar, Stella har dött och det är minnesstund. I en blandning av tal direkt till Stella och till publiken berättar Christian deras bitterljuva historia som inleds en dag i solen. Stella är lärare, Christian elev. En äldre man skriver om en yngre man som han vet har ett helt liv att växa in i. Det är en oerhört finstämd berättelse, rik i det sätt den framställs på. Här finns en stark kärlek, en vibrerande längtan mellan dessa båda människor och sedan slutet. The End.

På kudden såg man inte två avtryck, vid ett tillfälle vände vi våra ansikten mot varandra och kom så nära varandra att bara ett enda stort avtryck blev kvar.

2 kommentarer:

  1. Vet du, jag läste också Deöden i Venedig när jag åkte dit. Man kanske hade kunnat tänka sig muntrare läsning, men bra är den i alla fall.

    SvaraRadera
  2. Ja, den är inte direkt glad... My död i Venedig överhuvudtaget, tänker på Donna Leon..

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!