Livet i Venedig

Detta var Venedig, den tjusande falska sköna, till hälften saga, till hälften en fälla för främlingar, en stad i vars förskämda atmosfär en yppig konst en gång frodats och där musikern inspirerats till sinnligt smeksamma melodier. Thomas Mann, Döden i Venedig, 1912.Venedig tror jag att alla har en bild av, en föreställning om - skapad genom filmer, böcker, resereportage och vitt spridda bilder. I min befarade föreställning var staden verkligen mystisk med mörka vattenkantade gränder, översköljd av turister och med en obehaglig stank. Och ändå. Dit ville jag. Det ville jag uppleva. Venedig kan nog vara detta men var det inte just nu. Det är en plats där ljuset dominerar och tjusar, där människor visst trängs men inte på ett obehagligt vis och där vattnet är inbjudande turkost. Det är en stolt men lite skamfilad stad.Den här nyss gjorda resan var min egen, en gåva från min make för att jag snart blir lite äldre. Fast han var med där i de vindlande gränderna och på vattnet. Det fascinerade mig mycket att allt, verkligen allt, sker på vatten - ambulanser, taxi, bussar, mattransporter, flyttar, sophämtning... Det hade jag inte riktigt fattat. Trots att Venedig är staden full av vatten.Första kvällen avslutades med en konsert, turistiskt förlagd intill Markusplatsen, den med alla duvorna och domen. Här framfördes Vivaldis fyra årstider - vackert men i något som lät som expressfart. Vid det stora torget tävlade också restaurangernas orkestrar om att höras. Vi slår oss ned på Florian, grundad 1720, där bl a Casanova kurtiserat damerna.

Dagen efter följer en långsam promenad genom Canareggio, ett område där människor lever och verkar lite mer fredade från horderna av turister (och så kom vi..). Här finns det gamla judiska området t ex. Konst är ju ett stort intresse i vårt lilla hushåll så vi begav oss också till Peggy Guggenheims museum för att se hennes samling av modern konst, bestående av verk från bl a Picasso, Kandinsky, Ernst och andra. Huset var hennes sista hem och Peggy G finns begravd i trädgården invid sina kära hundar. En excentrisk dam som betytt mycket för konsten. Efter utställningen en paus med ett glas prosecco på en servering. Fina människor passerar förbi - de är "viktiga" och har kommit för den pågående biennalen, nu i dagarna startar filmdelen. Servitören himlar lite med ögonen åt ett par säger "artister!".. de imponerade inte på honom men lite på oss.På ön Lido, med den evighetslånga stranden kantad av badhytter, äger filmfesten rum. Här jobbas det för fullt för att få allt i klart i tid. Tjusiga Hotell Excelsior, för de med större reskassa än vi, står tungt i sanden. Solen gassar, det är hett och några arbetare svalkar sig med en drink i baren. Vi lämnar Lido för en annan ö där de sista nätterna tillbringas, Certosa. Här finns ett hotell, en båtklubb och en hel del överväxta hus som visar sig ha tillhört ett gammalt kloster. Att läsa informationen om ön är lite av en strapats bara det eftersom skylten är placerad för en båtburen människas ögon. Härifrån utgår vi när vi åker till nästa ö - Murano. Känd för sitt glas. Och glas finns verkligen överallt. Det är glas från Murano. Inte något billigt masstillverkat. Det är svårt att missa särskilt som flertalet affärer, kanske trötta på att ständigt få frågan, har skyltar med texten "We don't sell Chinese glass!!" uppsatta. Murano är lugnt och skönt jämfört med Venedig. Det är fridfullt traska runt här och i egen takt ta till sig omgivningen. Vi upptäcker den mest vackra kyrka - med skön musik, röda taklyktor och ett underbart målat kupoltak. Sedan är det tid att fara tillbaka till hotellet för en lugn kväll med boken i näven och vinglaset på bordet.

Det är med trötta fötter jag avslutar resan, eftersom Venedig ses lättast till fots. Vi har gjort det mesta man kan göra under några dagars vistelse - utom att åka gondol. Jag vet inte hur många gånger jag yttrade "det är så vackert!" - det var en intensiv skönhetsupplevelse att möta Venedig. En sagostad, en drömstad.