Paris, Frankrike är spännande och fridfullt

Den sista tiden har jag bokvägen vistats i Frankrike. Precis som förra sommaren, fast då läste jag inför en Parisresa fransk litteratur med mer eller mindre stor behållning. Årets läsning skedde oplanerat även om den så här i efterhand ser sammanhängande ut.

Ernest Hemingways Och solen har sin gång har jag skrivit om tidigare. Den inleds i Paris, som ses genom de ditrestas ögon. Paris är också staden i Den obäddade sängen av Francoise Sagan. Tidigare i år läste jag Bonjour tristesse och tänkte då att jag verkligen ville läsa något mer av författaren. Att det blev just denna obäddade säng avgjordes av baksidestexten. Det lockade mig att läsa om en "parisisk skådespelerska", en äkta drama queen, och en "modern pjäsförfattare". Bonjour tristesse gavs ut 1954 då författaren var knappa 20 år, Den obäddade sängen kom 1977 jag - tänker på det när jag läser. Den senare romanen har en mer utbyggd psykologi, berättartekniken är utvecklad och författaren glider obehindrat mellan och genom de båda huvudpersonerna. Deras känsloliv visas så som det verkligen är och så som de visar det utåt och för varandra. Det älskande paret är i 35-års åldern och hade fem år innan berättelsen börjar ett kort förhållande som de nu återupptagit. Kärleken mellan de två är aldrig jämnstark - det är alltid någon av dem som älskar mer än den andre och också är mer sårbar. Kärleken som den skildras här är en strid och ett spel och ett sökande efter något slags tvåsamhetens harmoni. Det är en brusande dramatisk roman men jämfört med debutromanen en fördröjd skildring som läses mer långsamt. Medan Bonjour tristesse har en fräsch friskhet är Den obäddade sängen en mer konventionell historia. Men ändå berättelsen om det älskande paret är inträngande och intressant och stundom en något plågsam läsning.

Nästa stopp i landet görs genom den amerikanska Getrude Steins Paris Frankrike (1940) varifrån jag lånat orden i det här inläggets rubrik. Stein (som ju umgicks med bl a Hemingway) gillar och fascineras av Frankrike och det franska vilkas karaktärer hon beskriver i boken. Det är text som rymmer mycket av olika slag - en stad i förändring, möten med hundar och olika kulturpersonligheter, betraktelse över fransk kokkonst, gripande stycken om hur andra världskriget påverkar de människor som lever på landsbygden etc. Jag faller främst för författarens språk som känns både naivt och avancerat på samma gång och för den kärleksfulla skildringen som känns spontan i övergångarna mellan de olika ämnen och tankar som avhandlas. Det är stort och smått och smart. Författarens kärlek och förundran inför landet hon valt att leva i smittar lätt av sig.

Det är märkligt med konst och litteratur, och modet är en del av det. För två år sedan sa alla att Frankrike var uträknat, på väg att bli en andra rangens nation och så vidare och så vidare. Och jag skulle inte tro det för inte på många år inte sedan kriget har hattarna varit så omväxlande och så förtjusande och så franska som de är i dag. Och man hittar dem inte bara i de bättre affärerna utan överallt där det finns en riktig modist så finns det en liten vacker fransk hatt.

Jag kan bara inte tro att när ett lands mest karakteristiska konst och litteratur är frisk och livaktiga då vill jag inte tro att det landet är på väg utför. Det finns ingen puls som lika säkert visar hur det står till med en nation som dess mest karakteristisk konstform något som inte har det ringaste med dess materiella liv att göra. Och därför när hattarna i Paris är förtjusande och franska och finns överallt ja då är allt väl med Frankrike.