Arbetshösten har börjat med nytt rum och ny tekopp och kanske nya vanor som den att inte oroa sig i onödan men definitivt med nya böcker som vill bli lästa. Tillfälligt kryper jag ur rummen i Förbländningen för att ägna mig åt lite annan läsning.
Jag var väldigt förtjust i Annelie Jordahls bok om Ellen Key - Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) och även i Helena Henschens roman om Signe Thiel, Hon älskade. Nu har jag läst Den kärleken av Tove Leffler om Anne Charlotte Leffler (1849-1892) - författare och dramatiker under 1880-talet. En av dessa idag lite bortglömda författarna, fast Leffler lyftes fram rejält av Stockholms Stadsteater för ett tag sedan. Själv kom jag i kontakt med henne hos Folkteatern i Gävle genom en läskväll som jag nämnt tidigare. (det skulle jag förresten kunna tänka mig som alternativ till bokcirkel - högläsa dramatik i grupp. För att få texten att höras.)
Anne Charlotte Leffler ingår ett konvenansäktenskap som hon, när romanen startar, ifrågasätter starkt. Hon reser som många andra på den tiden runt i Europa och umgås i olika kulturkretsar med framstående män och kvinnor. I boken tar jag del av hennes tankar och reflektioner kring skapande, skrivande och kärlek. Vid sidan av det kärlekslösa äktenskapet har en relation med en gift man inletts dock utan framtid. Under en resa i Italien möter hon istället matematikern Pasquale del Pezzo - och blir kär. På riktigt kär. Förhållandet, kyskt som sig bör, ses som en skandal. En gift kvinna! Med en yngre man! Så opassande!
När romanen inleds har Leffler bara några år kvar att leva, det koncentrade nedslaget i hennes liv ger nerv åt den välskrivna romanen där tydliga dialoger varvas med inre tankar. Tove Leffler gör inga anspråk på att skriva sanningen och det är ingen biografi som berättas. De delar som handlar om författaren, den avlägsna släktingen, känns nära trovärdiga och starka. Precis som Jordahl nästan skrev in sig i Ellen Key skriver Leffler in sig i Anne Charlotte Leffler. Men så finns passager där författarrösten, Tove Lefflers, kommenterar i en slags bitter förenklad ton som inte stämmer överens med resten av texten. Det är synd att de jämförelser som hon gör mellan vår tid och d ä Lefflers får så stort utrymme för de behövs inte - de tankarna kan jag själv tillföra min läsning. Bortsett från dessa stycken är det en riktigt fin roman om en av dessa människor som gjort avtryck i sin samtid och i vår. Kanske blir det också tid att leta fram Anne Charlotte Lefflers egna verk i biblioteksmagasinet?
Jag var väldigt förtjust i Annelie Jordahls bok om Ellen Key - Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) och även i Helena Henschens roman om Signe Thiel, Hon älskade. Nu har jag läst Den kärleken av Tove Leffler om Anne Charlotte Leffler (1849-1892) - författare och dramatiker under 1880-talet. En av dessa idag lite bortglömda författarna, fast Leffler lyftes fram rejält av Stockholms Stadsteater för ett tag sedan. Själv kom jag i kontakt med henne hos Folkteatern i Gävle genom en läskväll som jag nämnt tidigare. (det skulle jag förresten kunna tänka mig som alternativ till bokcirkel - högläsa dramatik i grupp. För att få texten att höras.)
Anne Charlotte Leffler ingår ett konvenansäktenskap som hon, när romanen startar, ifrågasätter starkt. Hon reser som många andra på den tiden runt i Europa och umgås i olika kulturkretsar med framstående män och kvinnor. I boken tar jag del av hennes tankar och reflektioner kring skapande, skrivande och kärlek. Vid sidan av det kärlekslösa äktenskapet har en relation med en gift man inletts dock utan framtid. Under en resa i Italien möter hon istället matematikern Pasquale del Pezzo - och blir kär. På riktigt kär. Förhållandet, kyskt som sig bör, ses som en skandal. En gift kvinna! Med en yngre man! Så opassande!När romanen inleds har Leffler bara några år kvar att leva, det koncentrade nedslaget i hennes liv ger nerv åt den välskrivna romanen där tydliga dialoger varvas med inre tankar. Tove Leffler gör inga anspråk på att skriva sanningen och det är ingen biografi som berättas. De delar som handlar om författaren, den avlägsna släktingen, känns nära trovärdiga och starka. Precis som Jordahl nästan skrev in sig i Ellen Key skriver Leffler in sig i Anne Charlotte Leffler. Men så finns passager där författarrösten, Tove Lefflers, kommenterar i en slags bitter förenklad ton som inte stämmer överens med resten av texten. Det är synd att de jämförelser som hon gör mellan vår tid och d ä Lefflers får så stort utrymme för de behövs inte - de tankarna kan jag själv tillföra min läsning. Bortsett från dessa stycken är det en riktigt fin roman om en av dessa människor som gjort avtryck i sin samtid och i vår. Kanske blir det också tid att leta fram Anne Charlotte Lefflers egna verk i biblioteksmagasinet?
Den här stod jag och höll i handen häromdagen, men bestämde mig för att inte köpa just nu. Jag tänkte att jag väldigt gärna vill läsa den, men först vill jag läsa något av Anne Charlotte själv tror jag. Det har jag funderat på länge, men kanske kan längtan efter Tove L:s bok fungera som katalysator?!
SvaraRaderaJa men gör det! Läs A C först - det ger nog ytterligare dimensioner till Den kärleken.
SvaraRaderaHar du läst ACL?
SvaraRaderaJag har faktiskt kommit så långt att jag försökte komma över lite skrifter, men de var i något magasin och behövde beställas, och då fick det vara den gången. (Jag är både impusiv och lat ibland.)
Inte ngn av romanerna men pjäsen, Skådespelerskan och novellen Aurore Bunge. Kanske ngt mer. Det finns en samling noveller, Synd, med flera 1880-tals kvinnor representerade. Ett guldkorn (och lite mer lättillgänglig än tidskrifterna :-))
SvaraRaderaMycket intressant- jag har också funderat på att läsa något av Ann Charlotte Leffler- på mitt eget bibliotek är det tomt i hyllorna på titlar men jag ser att Rosenlarv har gett ut ett par volymer- det kanske kan vara något. Tove Lefflers bok vill jag också mycket gärna läsa.
SvaraRaderaÅh, jag tyckte så mycket om båda böckerna. Sommarens toppläsning, faktiskt!
SvaraRadera