Kammarmusikfestivalen i Sandviken - torsdag 5 aug

I år är det 25-års jubileum för Kammarmusikfestivalen i Sandviken och precis som förra året hör jag en av konserterna. Konsertsalen är den samma som då, f d Baptistkyrkan som ger en fin inramning och intim känsla åt arrangemanget. Till Sandviken letar sig musiker av mästarklass.

Först ut är den spanska Quiroga String Quartet som framför Fem satser för stråkkvartett op 5 av Anton Webern. Verket introduceras som ett av de mer expressiva och som ett agerande "face to face" med tystnaden. Det är tekniskt avancerad musik att lyssna koncentrat till. Jag tycker mycket om det, det öppnar mina öron för nya kombinationer av ljud.

Sedan är det Ann-Sofi Klingbergs tur att spela Frédéric Chopins Ballad f-moll op 52. Chopin gillar jag, som många andra, och jag blir så förtjust i Klingbergs spel. Det är ett varierande stycke och ingen tangent verkar oanvänd. Ibland låter det nästan boogie-woogie för att i stunden efter tonas ned till något mer soft och känslosamt. Klingberg tackar för applåderna med en axelryckning, som om det hon utfört inte var något märkvärdigt, jag sitter med en tår i ögonvrån.

Cellisten Torun Sæter Stavseng avlöser med Solosvit nr 5 av Johann Sebastian Bach. Jag förstår det ligger år av träning bakom framförandet, ett evigt nötande för att få det att sitta. Men ändå. Uppförandet känns lite väl introvert och släpigt, jag har svårt att riktigt engagera mig. Stycket är nog helt enkelt för långt för att riktigt på rätt sätt avnjutas i den nu varma f d kyrkan där den hårda träbänken gjort sig alltför påmind.

Så är det dags för paus och serveringen ute på gården öppnar med bakelser och kaffebröd. Vi sitter en stund medan kvällssolen sänker sig över kyrkan.

Efter paus följer ett stycke som Jenny B nyss skrivit om, fast då i en helt annan tappning. I Sandviken framförs sången av Olle Persson, ackompanjerad av Mats Widlund (som även är en av festivalens konstnärliga ledare). Det handlar om Dichterliebe op 48 med musik av Robert Schumann och text av Heinrich Heine. Olle Persson har jag inte hört live tidigare så bara det är en upplevelse. Han skänker ännu mer star quality åt festivalen. I Sandviken delas inte texterna ut, som var fallet under Schumann-festivalen som Jenny B rapporterar från, men Persson ger en kort beskrivning av varje sång så det går att hänga med i handlingen. För här är det verkligen en berättande text om kärlek med förvecklingar och olycka. Persson ger liv åt historien, med inlevelse gestaltas de olika skeendena och de känslomässiga stämningarna speglas genom både musiken och hans uttryck.

Av det jag hörde igår är det främst Anton Weberns stycke som fastnar, tillsammans med Klingbergs Chopin-framförande. Sedan förra årets festival snurrar Johannes Brahms Pianotrio nr 2 C-dur, op 87 ofta i cd-spelaren hemma. Jag hoppas verkligen det blir en fortsättning på festivalen, det är lyxigt få tillgång till något så här fint nästan helt på hemmaplan.