torsdag 1 september 2011

Höstgodis och litterära högar

Nu är väl hösten här ändå, eller vad säger du? På min tallrik är det i alla fall höst med gyllene godis i svampig hög.
Nu sker inskolning i längre jobbdagar och arbetet drar igång på allvar med allt vad det innebär av uppbokade kvällar och lördagar, då arrangemang ska genomföras. Det ska gå det med. Litterärt är jag fortfarande i badorten Balbec. Det går inte att skynda genom På spaning efter den tid som flytt den tar tid, den ska ta tid. Efteråt väntar Fattigadel som ska läsas inför det där projektet jag berättade om tidigare. För att inte bli helt världsfrånvänd tror jag att det senare är dags att dyka ned i den lite närmare samtiden.
Saknas i högen gör Korparna av Tomas Bannerhed, den hann någon annan lockad läsare knycka innan jag kommit fram till bibliotekshyllan. Men jag klarar ju ändå bara att läsa en bok i taget, så den kan vänta. Men så finns beredskap också för fler orgier i dåtiden. Idag anlände som i höstskrud den här.
En gåva, muta, lockbete, läsexemplar eller vad man nu väljer att kalla det från förlaget. För mig blir den höstreseläsning.

I den leende tanken i dag finns jubilaren Bokhora - utan den hade det nog dröjt länge innan jag fattat det här med bokbloggar. Utan dem hade nog inte den här lilla bloggen funnits och vad viktigare är - jag hade inte mött dig som läser och kommenterar här!

6 kommentarer:

  1. Aha! När jag börjar närma mig slutet på min bloggserie "Engelsk litteraTur sommaren 2011" kommer det så småningom komma en post med koppling till din höstreseläsning. Så jag kanske borde ta och läsa den själv också tills dess...

    SvaraRadera
  2. Det låter spännande - vilken "teaser" du kom med :)

    SvaraRadera
  3. Den franske löjtnantens kvinna - då har du en fin läsupplevelse framför dig. Filmen med Meryl Streep och Jeremy Irons var inte så tokig den heller.

    SvaraRadera
  4. En synnerligen härlig litterär höst önskar jag dig. Fortsätt njut av Proust och Balbec - som väl egentligen är... ja vad heter den nu igen, badorten som stått modell? Jag var för 17 där en gång - bodde till och med i Normandie, dock ej just där - och gick på strandpromenaden men kan inte för mitt liv minnas vad orten heter.

    SvaraRadera
  5. Läs boken OCH se filmen.


    Harold Pinter har gjort det som anstår en skicklig manusförfattare. Han har gjort om delar av John Fowles intrig på ett makalöst skickligt sätt - detta gäller särskilt de sista scenerna i filmen.


    Men det är bara i boken som de spännande tankarna om kvinnans och mannens tillvaro i den viktorianska tiden (och i nutid) finns explicit. John Fowles är fantastisk som litterär tänkare.

    I Den franska löjtnantens kvinna finns en klyvnad, vi kan som läsare aldrig helt bara försvinna in i romanens värld och lämna vår vanliga nutida tankevärld. Vi får aldrig som läsare riktigt slappna av i känslan av att försvinna in i en annan värld, ett annat öde, en annan tid -
    vi SER och HÖR alltid författaren.


    Han har ju faktiskt hittat på intrigen (och det är därför jag som läsaren uppfattar den som så "sann" i djupare mening).

    En kritiker sade om Den franska löjtnantens kvinna att den är en viktoriansk roman som är en modern roman "om" en viktoriansk roman.

    Romanens underliggande metafor? Fossilen.
    Huvudpersonen Charles är ju mycket intresserad av den nya evolutionsläran och av naturvetenskap. Ett av hans skäl att komma till badorten Lyme var att söka fossiler på stranden.

    En fossil är innesluten i sin sten. Fångad i sin tid.

    Liksom Charles, liksom hans fästmö Ernestina och liksom Sarah. De är fångade i sin viktorianska samtid med alla den tidens mentala tvångströjor. (Liksom vi här och nu är fångna i vår postpostmoderna tid med alla vår tids tvångströjor.)

    Vi är alla fossiler.



    Sanningen om Sarah? Hur är sanningen om den neuroriska välutbildade och självförsörjande Sarah?


    Finns det en (1) sådan "sanning" i Den franska löjtnantens kvinna?


    Finns det inte bara ... sanningsalternativ? (Dessutom olika i John Fowles roman och i Harold Pinters filmversion av romanen.)



    Jag läser romanen bara delvis (och väldigt mycket delvis) som en psykologisk roman och jag tror inte att man alltför mycket ska läsa den som en kärleksroman. Även om Charles blir besatt av Sarah, särskilt när hon är försvunnen.

    Visst är den framför allt en pastisch på den typiska viktorianska romanen och, mest av allt,
    en idéroman?


    En berättelse om människans förhållande till historien (=fossilen) och till sin egen frihet. Och ett uppror mot determinism.


    Märk att berättelsen inleds med ett citat av MARX! Marx´tankar (som var rätt nya år 1867) liksom Darwins om evolutionen (helt nya år 1867) spelar stor roll i berättelsen.

    lena kjersén edman

    SvaraRadera
  6. Ah, yummy, svamp! Och olasta bocker! Match made in heaven!

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!