Absurt på jobbet

- Mathilde, han har ersatt dig.
- Vad menar du?
- I fredags när du inte var här gav han ditt rum åt tjejen från kommunikationsavdelningen - den där praktikanten.
Mathilde blev förstummad. Det var helt absurt.
- De flyttade dina saker och placerade henne där, på din plats, för gott. (...)"

Ja, visst sträckläste jag Delphine de Vigans Underjordiska timmar, det gick inte att läsa den på något annat sätt. Så satt jag först på bussen,  och sedan, under hemfärden, på Upptåget och kallsvettades med hög puls. Så fysiskt påträngande och inträngande är romanen.

Mathilde, romanens huvudperson, har en hög position där hon arbetar och en god och vänskaplig relation till sin chef. Men så krackelerar allt. Mathilde blir fråntagen arbetsuppgifter och befogenheter, hennes chef negligerar eller kontrollerar henne och kollegorna tystnar när hon närmar sig i korridoren. Utan någon egentlig förklaring blir Mathilde helt och hållet utfryst. Från att ha trivts på arbetet, varit en drivande person med många vänner, drar hon sig undan och hennes liv blir alltmer surrealistiskt och ensamt - samtidigt som hon måste vara stark inför sina tre söner.

En parallell historia berättar om en hårt pressad jourläkare, Thibault, som uppsöker patienter i Paris olika delar. Han lever i skuggan av kärleken som aldrig blev av. Historierna är parallella också genom att de båda huvudpersonerna speglar varandra.

Men det är i första hand skildringen av Mathilde som griper mig, det är lätt att leva sig in i det fruktansvärda hon utsätts för - som tyvärr känns mycket realistiskt och trovärdigt. Vi tillbringar så många timmar på arbetsplatsen, under så många år. En stor del av vårt liv är i arbete så när detta händer - hur överlever man och går vidare? Och vem skulle jag själv vara - den orädda som stöttar eller den rädda som ängsligt sluter upp bakom den mobbande chefen?

En spådam har sagt Mathilde att hennes liv ska komma att förändras den 20 maj. Det är under denna dag som berättelsen äger rum, medan det mesta som berättas hände under föregående månader. En del av tiden tillbringar Mathilde i Paris tåg- och tunnelbanesystem, så krokar romanen i den nyss lästa Utrop av Céline Curiol. En annan skildring jag tänker på är Underkastelsens sötma av Amélie Nothomb men om jag minns rätt är det där den japanska företagskulturen som gör tillvaron besvärlig och absurd för den unga kvinnan. Det är dock också en stark skildring av ett arbetsliv som får negativa följder.

Underjordiska timmar var en oväntat stark läsupplevelse. Författaren är djävulskt bra på att skapa stämningar och får mig att känna mig lika mordisk som Mathilde när jag läser om hur hennes chef agerar. Jag tyckte även mycket om de Vigans tidigare roman, No och jag, men den här nya är vassare. Det är, vilket nog redan framgått, en riktigt obehaglig läsning. Men bra. Så bra.