Omelett i bokform

"Hon bestämmer sig för att laga till något att äta. Kanske köksbestyren kan hjälpa henne att tänka. Hon rensar några champinjoner som hon skär i bitar och steker,

sedan vispar hon två ägg med en gaffel och häller över.

Medan omeletten steks sätter hon på teven, zappar förbi några kanaler innan hon får syn på två ansikten som tillhör några tonårstjejer. Den första har huvudet fullt med flätor. Den andra tjejens tänder täcks av en invecklad metallanordning.
[.................................................]
 Det luktar bränt. Hon skyndar sig ut i köket där omeletten håller på att förkolna. Irriterat stänger hon av gasen, slänger stekpannan i diskhon och vrider på kallvattenkranen. Ett moln av ånga slår upp i ansiktet på henne. Hon hämtar sina saker i vardagsrummet och lämnar lägenheten."


Förutom att jag väljer att äta mina champinjoner vid sidan av så blir min omelett inte bränd till skillnad från för "hon" i Céline Curiols roman Utrop som jag nu läst ut. Brandvarnaren, som är överkänslig, tjuter faktiskt hos mig, men med min rätt är det ingen fara. Medan jag hinner stanna upp innan maten bränds vid, är "hon" inte riktigt med. Den kvinnliga berättaren har också i sig själv bränts, av livet. Med sig bär hon hemligheten om vad som hände i det rosa rummet. Kanske är det vad som gjort henne på samma gång okänslig, som hyperkänslig. Nu har hon funnit mannen i sitt liv, men han har en annan. Hur ska hon få träffa honom?

Både du och jag har nog känt oss utanför, fel och missanpassade - och lärt oss hantera det och kanske insett att det är en del av att vara människa detta att aldrig vara helt och hållet förstådd. I hennes tillvaro är detta tillstånd konstant, hon uppfattas som "konstig" både i sina egna och andras ögon, fast det ibland är tydligt att det är de andra som är konstiga... I hennes möte med världen kan vad som helst hända, hon är oberäknelig till och med för sig själv. Det tycks inte finnas något filter mellan henne och omvärlden, samtidigt som filtret är en tjock betongvägg - det finns ingen väg ut.

Att romanen Utrop skakar om och berör, är vi flera som fått uppleva. Det är häftigt också att ena dagen läsa en mångstämmig roman som Livet börjar på fredag för att sedan, strax därefter, komma så nära en annan fiktiv persons tankar och hud.

Et Voilà