I lägenheten vi hyr finns en liten hylla med böcker där bland annat Elizabeth Gilberts
Eat, pray, love står. Jag bläddrar igenom hennes avsnitt om Rom, där hon äter sig lycklig. I boken, men kanske framförallt i filmen, föreställs nästan matorgier. Det är sköna bilder av njutning. Rom är ju en stad som, liksom t ex Paris, fyller minnets näthinna med just bilder. Audrey Hepburn som en prinsessa på vift charmar också romarna och filmen visar upp stadens alla sevärdheter på ett tilltalande och lockande sätt.
Den egna upplevelsen av Rom har kanske inte direkt det helromantiska skimmer som filmerna och böckderna förmedlar, men nog är det trots förkylningströtthet mysigt promenera hand i hand genom staden, hoppa åt sidan för förbisusande vespor, stå vid bardisken och dricka en 1 euros cappuccino som smakar ljuvligt och se hattparaden på Campo di Fiori.
Men det finns ju en annan sida också. Som alltid. Jag vänder blicken mot skavankerna, ser tillkortakommanden, det utnötta och de utstötta.
För sorgligast och mest beklämmande är att se de bylten av människor som sen kväll ligger på tågcentralen, i fönstersmygar, på trottoarer - ja, där det finns plats. Rom - en stad där La dolce vita och dess motsats finns sida vid sida.
Så, vad gör jag? Ingenting! Inte här, inte nu. Men det finns många möjligheter att hjälpa, att bidra till att andra människor får det en liten smula bättre. Så kommer jag i julhandeln att tänka på
Frälsningsarmén
RIA - hela människan
Stadsmissionen
Åh, vad med fina hattar!
SvaraRaderaOch bra påminnelse om hur himla bra vi har det.