Vi romanhjältar har inga rättigheter!

Jag fnissar så det går vågor i badkaret när jag läser de första 30 sidorna i Einar Már Gudmundssons Beatlesmanifestet. Tiden är 60-tal, platsen är Reykjavik, Beatles dyrkas och Jóhann är den store skämtaren.

[J]ag passar på att presentera mig redan här i början, för jag har tidigare figurerat i berättelser av denna boks författare.
Trots det gör han inget annat än skriver vad jag säger men får hela äran och kammar in honoraret som ograverat borde tillfallit mig.
Det är hårda bud men detta går inte att göra något åt.
Vi romanhjältar har inga rättigheter. Vi hittar på en massa idiotiska grejer och så får författarna tillfälle att uttala sig i tidningarna och säga ännu mer idiotiska saker. Vi skulle kanske ta och lämna in en stämningsansökan som alla andra i samhället.
Då kunde man kanske få läsa följande rubrik i tidningarna: Femton romanhjältar stämmer författare. Och så skulle det hållas kongresser och förhandlingar och avtal skulle manglas fram.

Jag blir faktiskt riktigt tjusad. Kanske stämmer det att Jóhann förekommit i fler av författarens romaner? Det var länge sedan jag läste någon. Jag tänker på en annan Beatles-titulerad roman istället.