Alla vill vara Beatles

Hemma under sängen väntade en bok som jag inte hann avsluta innan resan, men igår läste jag de sista kapitlen i Beatlesmanifestet (2006) av Einar Már Guðmundsson. Det är en rapp historia, med en lite dovare klangbotten. Vi befinner oss i Reykjavik och rör oss i kretsen kring Jóhann, som är klassens clown. Han och hans vänner drömmer om att bli stjärnor i likhet med grabbarna i The Beatles - och de drömmer om kärlek. I korta kapitel berättar författaren om de unga islänningarnas 60-tal, om deras drömmar och upptåg och om den nakna verkligheten. Det är en historia lätt att leva sig in i och kanske skiljer den sig något från författarens övriga verk? Det var länge sedan jag läste något av Guðmundsson men jag minns t ex Fotspår på himlen som mer poetisk och undanglidande. Jóhann finns med i ett par andra av författarens böcker, i Riddarna av runda trappan och i någon mer, det känns fint ha möjlighet att träda in i hans värld igen.

Guðmundsson (född 1954) är nästan årsbarn med en av mina favoriter, norrmannen Lars Saabye Christensen. Och nog finns det likheter mellan dem, mer än åldern. De har båda skrivit en bok med "Beatles" i titeln som utspelas under 60-talet, i kretsen kring några tonårskillar som drömmer om att bilda band och vara som Beatles. Runt dem finns ett komplex av familj, vänner - av relationer. Författarna skriver också bägge två medryckande men med ett mörker och allvar som gör texterna djupa och sköna. Beatles av Christensen var en av sommarens stora läsupplevelser. Beatlesmanifestet av Guðmundsson en av höstens.