Från tegelsten till tegelsten

Under vistelsen i Rom läste jag en roman som länge funnits bland de böcker jag så där diffust vill läsa, någon gång. Vart jag än gick så släpade jag med mig Rött och svart av Stendhal. Men hur skriva om en nutida läsning av en sådan klassiker? Ett försök nedan, som inte är något för dig som gillar korta inlägg, och som i min förkylningsdimma känns ytligt och grunt...

Romanens huvudperson är Julien Sorel som växer upp som något slags illa omtyckt hackkyckling, med en hårdhänt far och elaka bröder. Bondpojken Julien får dock rykte om sig att ha ett gott läshuvud med en känsla för det latinska språket – han är en fena på att utantill recitera långa stycken ur Bibeln. Så får han plats som informator i borgmästarfamiljen de Rênal, med uppgift att bilda barnen. Eftersom Julien är en ung streber, som inget hellre vill än att få tillträde till de fina salongerna, till en plats i samhället och till rikedom, så är det en välkommen förändring i hans ledsamma liv. Den unge mannen inleder dock i all hemlighet ett kärleksförhållande med madame de Rênal. Eftersom detta utspelas i en mindre ort i 1830-talets Frankrike så är det på förhand dömt att misslyckas. Förvecklingarna tilltar och Julien tvingas lämna familjen de Rênal.

I romanens andra del har Julien trätt in i prästseminariet i Paris. Det är hans nya språngbräda till det fina livet. Men inte heller här finner han sig tillrätta bland kamraterna. Han får inte den ställning han hoppats på i seminariet. Men han har bundsförvanter och hamnar som sekreterare hos markis la Mole, i en ståtlig familj där han också får husrum. Julien får alltmer avancerade uppdrag, blir utsatt för fara och blir kanske t o  m utnyttjad i sin uppåtsträvan, men han ser också alltmer krasst på den miljö han vistas i. Markisens unga dotter Mathilde är också uttråkad, eller understimulerad, och söker äventyr. Deras möte är början på en krånglig passion. Julien och Mathilde inleder något slags förhållande, som kan gå från berusande kärlek till största hat på en och samma dag. Och naturligtvis är det inte ok att de träffas! Hur mycket är de villiga att riskera för att faktiskt få varandra? Om de nu vill ha varandra.

Jag har inte funnit mig helt bekväm med alla de 600 sidorna Rött och svart, det ska erkännas. Den har bitvis tråkat ut mig men ändå, än mer, roat och berört och förfärat. Det har varit speciellt att läsa en roman om en så pass obegriplig, och i vissa stycken riktigt osympatisk person, som Julien Sorel. Han ser sig själv stå så högt, samtidigt som han i andras och även i författarens ögon är en udda, underlig figur som ger ett annat intryck än det han själv tror. Han vet sällan sitt eget bästa och ser inte vad som faktiskt händer omkring honom, han lever till stor del i sin egen värld. Författaren skriver med ett överseende, och med någon slags ömhet för sin bortkomne, ibland dumdristige, och stolta huvudperson. Men visst finns det Juliennar även idag? Människor som vill ta sig framåt och uppåt, som söker status - kosta vad det kosta vill... Och som ser världen enkom ur sitt eget perspektiv. För Julien är livet på sätt och vis ett spel, och människor pjäser som kan användas för att komma ett stycke närmare mål.

Till sin berättelse fick författaren inspiration av ett rättsfall som ägde rum i Frankrike, vad det handlar om kommer läsaren till del i slutet av historien. Och trots att detta är en klassiker var det inte bekant för mig på samma sätt som t ex slutet i en annan oläst bok Anna Karenina. Rött och svart hade en nunärvaro och aktualitet då den gavs ut 1831 eftersom den skildrar händelser som tilldrog sig 1830. Dess språk är också levande och fräscht, Stendhal skapade något nytt som författare och bröt med romantikens sentimentalitet genom att skriva på ett rakare och mer ironiskt vis. Det uppskattar vi idag, men han gjorde ingen succé med sin roman i sin samtid.

Så här i efterhand tänker jag att detta inte var någon alltuppslukande läsupplevelse, men visst är det en läsbar roman vars bäst-före-datum inte passerats, och nog inte kommer att passeras. Med mig från läsningen tar jag inte partierna om fransk politik, om sammansvärjningar och annat. Jag tar med mig minnet av Julien. Arme Julien.

Nu är det dags för nästa tegelsten, Frihet av Jonathan Franzen. Jag är själv nyfiken på om jag kommer att stämma upp i hyllnings- eller dissningskören.